Starfield

Ice age 3: dawn of the dinosaurs är den tredje filmen i sagan om Manny, Sid, Diego och de andra i gänget som vi fått lära känna sedan två filmer tillbaka. När filmen börjar går Ellie och Mannyi väntans tider. detta medför att Diego och Sid undrar hur det skall gå med deras lite udda flock som hitttils bestått av dessa tre samt i film två utökats med Ellie (den kvinnliga mammuten). Sid hittar i samband med detta tre jättestora ägg som han trots inrådan beslutar att ta hand om. Äggen kläcks och visar sig vara dinosaurier. När den riktiga mamman till äggen kommer och tar med sig sina ungar och även Sid känner de andra ett ansvar för att rädda Sid och beger sig därför ut på en räddningsaktion.

Den första Ice age filmen var i sig själv en utav de bästa animerade filmerna som jag har sett. När det komer uppföljare är det alltid svårt att förnya konceptet och jag anser att tvåan led av denna problematik även om den var helt ok för att vara inom genren. I och med trean anser jag att de på nytt har tagit serien ett steg framåt och den är bättre, mer välgjord och roligare än tvåan, faktiskt i klass med ettan. Bilden och ljudet är som vanligt (nästan när det gäller kvalitetsproduktioner i animerade filmer) på topp förutom att den svenska dubbningen ligger väldigt lågt i nivån i jämförelse med originalet. Rekommenderas till er som gillar animerad film.

J

J

J

J

Jag är inne i en filmperiod nu men trots det så ser jag inga filmer. Jag tänker råda bot på detta snarast och ni kommer naturligtvis även se resultatet av detta här.
Ikväll så blir det ingen film då det är fotboll, förhoppningsvis en riktigt bra match, Barcelona - Inter.
Det är inte sällan som "stormatcherna" inte är några underhållande tillställningar men jag hoppas att denna skall vara ett undantag.

Under tiden så kan ni väl kommentera om några filmtips som ni tycker jag borde se.

I helgen var jag upptagen med att besöka mor och far och fira den förstes födelsedag så det har inte blivit någon film. I går kväll när vi kom hem tittade vi på Transformers: revenge of the fallen som dök ner på Blu-Ray i min brevlåda förra veckan. Denna gång anser jag att den var lite bätre men jag kan ha blivit färgad kanonbilden och kanonljudet som verkligen är top-notch, referensmaterial.

Återkommer när jag har något att berätta om.

Det var länge sedan jag uppdatera er på min spelfront, jag har nu sålt mina guitar hero prylar då jag känner att jag tröttnat på hela den svängen och istället köpt Brutal legend, ett spel som är en sorts rockspel med rollspelskänsla. Spelet innehåller Jack Black (röster och avbild), Ozzy och Lemmy från Motorhead. Jag har nu kommit halvvägs in i detta och jag gillar verkligen spelet även om jag kanske inte tycker stage battles är så roligt. Jag vill i alla fall rekomendera det här spelet till er som gillar rockmusik och vill spela ett annorlunda och trevligt spel.

The lucky ones (2008) handlar om de 3 personer som kommit hem från Irak kriget efter att alla har fått beskärda del av eländet. Fred Cheaver (Tim Robbins) är en veteran som varit där många år och nu äntligen har kommit hem för att stanna. Colee Dunn (Rachel McAdams) är bara hemma på permission i 30 dagar och är fast besluten på att återlämna gitarren till hennes numera avlidne gruppmedlem och hoppas innerligt att hans föräldrar skall acceptera henne som om hon vore deras dotter då hon inte har någon egen familj och ingenstans att ta vägen. T.K Poole (Michael Pena) har blivit skjuten i den heligaste regionerna och vågar därför inte åka direkt till hem till sin flickvän då han är rädd för att inte paket skall fungera som det skall. På vägen hem från Irak hamnar de i New York där de får reda på att inga flyg kommer att avgå vidare i landet på några dagar. Med anledning av detta beslutar de sig för att samåka vidare till sina respektive destinationer. Det hela går inte riktigt som de hade tänkt sig och de kommer gradvis att skapa en samhörighet som de inte hade en aning om från början.

Den här filmen var totalt okänd för mig innan jag började titta på den. Rollistan och betyget var mycket bra och därför valde jag att ge den en chans, jag ångrar mig inte så här i efterhand. Alla de tre huvudrollsinnehavarna gör bra insatser och filmen har en härlig känsla av gripande öde omkring sig. Rachel har jag tidigare bara sett i andra roller än denna men hon gör ett utmärkt jobb med att spela en ganska naiv och vilsen tjej som inte vet vart hon skall ta vägen. Ljudet och bilden var väl egentligen ingen höjdare men fullt godkänt. Jag anser att i en dramafilm av detta snitt så är det inte lika viktigt för upplevelsen hur ljudet och bilden är men det är naturligtvis alltid ett plus när man får bra komponenter. Jag anser att i den här filmen så låg konversationen i centern lite lågt vilket gjorde att mixningen inte vart optimal. Filmen som helhet skall dock ha en stor eloge då den var gripande och välspelad.

J

J

J

J

Knowing (2009) är en film som är lite tudelad. Dels är det en katastroffilm men även en sci-fi och actionfilm. John Koesler (Nicolas Cage) har en son som går i mellanstadiet och är med när de öppnar en tidskapsel som legat nedgrävd i marken på deras skola i 50 år. I samband med öppnandet får varje barn ett meddelande på en tidigare elev som i 50 år har legat innesluten i kapseln. Johns son, Caleb, får då ett underligt papper (de andra barnen får teckningar) med en massa siffror skriva på framsidan och baksidan. John hittar av misstag logiken bakom numren som visar sig vara årtal och antal döda i diverse katastrofer. Det är dock några av siffrorna som inte hänt ännu. Kommer John att hinna förhindra dessa katastrofer och därmed ändra utgången för mänskligheten.

Det har gjorts en hel del kassa filmer inom denna genre, jag tänker då bla på "Day after tomorrow" som är en riktigt usel film. Den här måste jag säga hamnar strax över bottennoteringen. Filmen som helhet börjar ganska bra med mystiska upprinnelser och vi får följa det klassiska konceptet hur huvudpersonerna sakta löser gåtan och hur de skall applicera denna på deras situation men sedan ballar de ut totalt. I alla fall anser jag det. Egentligen finns det väl 2 sätt att se det, antingen anser man det vara befriande att det inte är en katastroffilm i ordets rätta bemärkelse eller så anser man att man blivit lite bestulen på konfekten. Jag anser väl egentligen inget av dessa då filmen inte håller tillräckligt hög kvalité för att gripa tag om mig och få mig intresserad. Ljudet och bilen är bra som de brukar vara på storproduktioner och jag kan tänka mig at Blu-ray utgåvan bjuder på bra underhållning gällande kvalitén. Nicolas Cage har gjort en hel del väldigt dåliga filmer och denna är väl ingen av hans bästa såsom "Leaving Las Vegas". En ganska ordinär rulle inom genren som man både kan se och vara utan.

J

J

Nu har jag gjort om lite i bloggen, denna gång designmässigt, jag hoppas att ni liksom jag tycker att det vart en förbättring. I alla fall så är jag riktigt nöjd nu och det var skönt att bli av med den gamla designen som mer eller mindre hängt med sedan jag startade bloggen 2006.

Håll utkik efter nya recensioner för det kommer sådana varje dag framöver då jag har en del som jag skrivit om i arkivet.

Kommentera gärna vad ni tyckte.

The last house on the left (2009) är en skräckfilm eller rysare som är baserad på en film av Wes Craven med samma titel som kom ut 1972. Filmen innehåller ganska råa scener och förljer en koncept som vi sett många gånger tidigare. Mari Collingwood (Sara Paxton) bor tillsammans med sina föräldrar och skall nu åka ut till deras sommarhus som ligger ensligt beläget ute på landet. Familjen har för knappt ett år sedan genomgått en tragedi när sonen gick bort. Tyvärr för deras del så härjar en ökänd herre i samma trakter. Han och hans gäng bestående av bror, flickvän och son har begått ett antal mindre trevliga dåd. När vi först får träffa Krug (den okände herren) sitter han i baksätet i en polisbil som skall ta honom till fängelset men bilen blir rammad av de övriga tre och Krug lyckas smita. Mari åker efter att ha packat upp sina saker till sin kompis, Paige, som jobbar på en lokal liten affär inne i stan. Där träffar de Justin, en kille i deras ålder som bjuder de till hotellrummet för att röka lite braj. naturligtvis kommer Krug dit med hans gäng och hans undertänjande son har inget att säga till om när de beslutar sig för att kidnappa tjejerna för att de inte skall skvallra om deras situation.

Den här filmen påminner bla om Funny games men är så mycket bättre än den. Filmens styrka enligt mig är dess förmåga av att kunna skildra våldet på ett realistiskt sätt även om vi får vår beskärda del av spring-i-underkläderna-tjejer-som -skriker-och springer-vilse-i-skogen-och-är-ett-lätt-villebråd. Om ni nu kan bortse från detta så är det en bra film, speciellt så står den ut från genren med dess välspelade och intressanta upplägg. Ljudet och bilden är väl inte direkt den bästa och dialogen har ibland en konstig mix då den inte bara kommer från centern men då filmen knappast kan anses vara en storfilm är det nog så att vi får leva med detta. det är även inget som direkt stör upplevelsen. Om ni gillar den här genren så skulle jag rekommendera filmen, däremot skulle jag även vilja rekommendera er att INTE SE TRAILERN, då jag anser att denna film mår bäst av dess ovisshet.

J

J

J

Star trek (2009) är naturligtvis byggd på den klassiska serien med samma namn som har utkommit i mer utgåvor än vi har fingrar. För mig är det här den första upplevelsen med konceptet även om jag har sett vissa delar av filmer och serier förut. Jag har tidigare tyckt att detta var lite fånigt och kunde inte riktigt förstå hysterin och dess hype. Vad jag har förstått av de som är insatta så är det här en tillbakagång till den klassiska serien som startade allt. Vi får i filmen följa Kirk och Spock och de andra ombord på U.S.S Enterprise i deras strävan efter att rädda universum.

Jag tror inte jag behöver berätta så mycket mer om synopsisen utan den talar för sig självt. Som ni säkert förstår av ingressen så blev jag positivt överraskad av den här filmen som J.J Abrams ligger bakom (Killen från bla Lost och Cloverfield). Som Spock ser vi (Zachary Quinto, Sylar från Heroes) och som Kirk ser vi (Chris Pine, bla CSI Miami). Effekterna är naturligtvis superba och ljudet och bilden finns det verkligen inget att klaga på. Jag överväger faktiskt att köpa den här på Blu-ray då jag tror att det kommer att vara en riktigt drag på denna då det redan låter väldigt bra på DVD-versionen. Rollerna är som gjutna och humorn är intakt från serien blandat med riktigt mycket rymd med svarta hål och annat som hör till. Rekommenderas att äga på Blu-ray för dess kultighet men även för dess kvalité.

J

J

J

+

Svensk ungdomsfilm har genom tiderna bjudit på några små guldkorn men även en hel del mediokra filmer. I taket lyser stjärnorna (2009) är en film som baseras på en bok. Filmen handlar om Jenna som är en tonåring som inte riktigt är som andra. Jenna bor tillsammans med sin cancersjuka mamma och har en pappa som ingen vet vem det är, bara att hon tillverkades en natt i Frankrike. Tillsammans drömmer de om tiden när mamman besegrat cancern och att de då skall åka till Thailand på semester.  Jenna tillhör inte de mest populära i klassen och har egentligen bara en vän. Varje dag i skolan tittar hon avundsjukt mot den populäre och snygga, Ulrika. När Jennas mamma blir så sjuk att de inte längre kan klara sig själv i lägenheten flyttar de in hos Jennas mormor som bor i samma trappuppgång som Ulrika. Det hela är en början på en emotionell berg och dalbana som förutom att betungas att de tonåriga problemen även innehåller mammans cancer och att bo hos mormor.

Jag tycker fortfarande att "Fucking Åmål" är en lysande film, inte bara ungdomsfilm utan även som film i helhet. Det finns en del paralleller mellan den förut nämnda och denna och det handlar inte bara om kvalité. Ungdomarna gör en alldeles lysande tolkning av sina roller blandat med mera erfarna skådespelare som Anki Lidén. Filmen är tung och det finns en ganska stor igenkänningsfaktor i vissa partier, något som naturligtvis bidrar till att öka filmens värde. Bild och ljud är väl inte det bästa men det kan man knappast förvänta sig i svensk film. Betyget blir högt och filmen rekommenderas till er som inte sett den.

J

J

J

J

Då var man igång igen efter att ha totalt negligerat bloggen alldeles för länge och faktiskt fått ett sting av dåligt samvete.  Drag me to hell (2009) som har fått smått fantastiska betyg för att vara en skräckfilm. Christine Brown (Alison Lohman) jobbar på en bank och har bla hand om utlåning. Hon suktar efter den befordran som finns inom banken och jobbar verkligen hårt för att bli den som får chansen. Det hela toppas dessutom av att hon är tillsammans med en kille vars föräldrar är mer än rika och inte tycker om att han dejtar en tjej från landet som inte har någon position i samhället. När hon får en skum kund som ber på sina bara knän om att hon skall få förlängning så ser hon att det är hennes chans att visa framfötterna. Hon avslår därför begäran trots att hon kunnat ge henne resprit. Valet hade i efterhand varit mycket enkelt då hon efter att ha gjort detta blivit utsatt för en förbannelse.

Ja skräckfilm är ju ett kapitel för sig själv i min bok. Då man lever med en person som fullkommligt älskar genren och inte direkt kan se några svagheter så blir det svårt att undvika genren om man vill se film tillsammans. Jag har lidit mig genom otaliga skräckfilmer vid det här laget och motvilligt blivit något av en expert på området. Det finns filmer som är bra och så finns det filmer som man önskar att man inte sett elelr åtminstone att de redan var slut efter att bara sett några minuter av dessa. Det här är verkligen en sådan film som tillhör den senare kategorin, den är nämligen överdriven, tråkigt och framförallt väldigt långsökt och hattig. Ljudet är helt ok men bilden är kornig och lite tråkigt, tom lite oskarp. Med anledning av detta måste jag ge den här filmen underbetyg. Förhoppningsvis är det här årets sämsta skräckfilm.

J