Starfield

The Proposal (2009) med Sandra Bullock och Ryan Reynolds är en romkom. Margret Tate (Bullock) är en despot som jobbar inom förläggarbranschen till sin hjälp har hon Andrew Paxton (Reynolds) som är hennes trogna assistent de senaste 3 åren. Alla på kontoret hatar verkligen Margret och det med all rätt då hon verkligen bossar och kör över alla i hennes närhet. När saker och ting ställs på sin spets utpressar Margret Andew till att fejka att de skal gifta sig, en match som hon tror är enkel men när de besöker imigrationsverket för att meddela nyheten visar det sig att de kommer att undersöka saken väldigt noga och att det väntar böter och fängelse för Andrew om de kommer på att han ljugit. Paret ser inget annat val än att spendera helgen tillsammans i Andrews hemstad i Alaska och där skall de även övertyga alla andra att de är ett par, en intressant och inte helt lätt uppgift visar det sig.

Det verkar som om det har kommit ett uppsving för romkoms och det har gjorts en hel del sådana på senaste. Kvalitén är naturligtvis som vanligt skiftande men den här filmen tillhör de bättre inom genren, i alla fall enligt mig. Jag tycker att både Bullock och Reynolds gör det bra och de kryddas av fina insatser av bla mary Steenburgen. Historien håller här hela vägen och det är en trevlig film, perfekt för en bakissöndag eller varför inte bara en kvällsfilm nu när hösten är här. Ljud och bild är bra i den här filmen dock är väl inga utav dem några av det som sätts på prov i denna typ av film.

J

J

J

+

P.S i love you (2007) med Hillary Swank och Gerard Butler är en sorglig historia. Holly (Swank) och Gerry (Butler) är ett gift par som är som gifta par är som mest de bråkar ibland men hyser en stor kärlek till varandra. När Gerry går bort pga en hjärntumör så vänds naturligtvis livet upp och ner för Holly men hon får senare reda på att han lämnat små medelanden till henne som han väl förberett innan sin bortgång.

Det här är en dramafilm som har mycket av det som behövs för att den skall bli riktigt bra, bra skådespeleri, snygga tagningar och bra manus samt regi. Historien är väldigt sorglig men det innebär också att den är riktigt gripande när resultatet blir så pass lyckat som i den här filmen. Swank har sedan länge övertygat och visat sin storhet i filmer som Million dollar baby eller den hemska Boys don't cry. Jag tycker att hon tillhör de absolut bästa inom industrin i dagens läge. Som parantes kan även nämnas att Lisa Kudrow är med i filmen men vad har hon gjort med sitt ansikte? Det ser ur som hon sprutat in några liter botox i pannan och lyft ansiktet till okänlighet. Ljudet är bra men bilden var faktiskt lite flimrig då och då vilket jag tycker är synd.

J

J

J

J

Push (2009) är en film om ett antal personer med speciella förmågor som alla letar efter samma sak, nämligen en flicka. Nick Gant (Chris Evans) är  en pusher, en person som kan flytta saker med tankekraften.  När han blir kontaktad av Cassie Holmes (Dakota Fanning) som är en watcher, hon kan se in i framtiden så börjar en kapplöpning med en organisation som kallas the division för att hitta en flicka som har rymt från divisionen.

När jag läste om denna film så tyckte jag den verkade lovande, en intressant handling med övernaturliga krafter och ett gäng "superhjältar" som ställs mot varandra. Ni som läst bloggen vet att jag är lite svag för denna typer av filmer och det finns några riktiga guldkorn inom genren. Problemet med den här filmen är att manus verkar vara så otroligt tunt och sedan gillar jag inte hur de valt att filma materialet. det är ofta som vi får se ganska skakiga scener och även om det är på flit så gillar jag inte detta. Jag tycker att de har slarvat bort en bra idé och gjort en ganska medelmåttig film om detta som kunde varit en riktigt bra film om de hade fått ihop alla delar. Vad gäller kvalitén i filmen så finns egentligen inget att klaga på varken ljudet eller bilden. Ljudet ligger som en fin matta och när det smäller på rejält så ligger detta inte i vägen för eventuell konversation som hålls under tiden. Vi får i filmen (i alla fall mig veterligen) se Fanning spela full för första gången vilket är en påminnelse till oss som följt henne i diverse filmer i många år att inse att hon börjar faktiskt bli äldre och kan spela mognare roller.

Om ni är intresserad på vilket medium som jag har sett filmen så kan ni bara titta på omslaget hädanefter, visar den en blu-ray framsida har jag sett filmen på det mediumet osv. Jag har även valt att ta med bio under samma medium även om det inte är blu ray per definition.

J

J

Skall jag hyra film och efter det kommer det en recension jag lovar.

Kolla i arkivet så länge.

Kommer att gå i sportens tecken, först blir det superstars nu om några minuter och sedan tänkte jag att jag skulle se Barca matchen lite senare på kvällen. Återkommer när jag sett film igen.

I helgen som gått har jag inte sett en enda film och väldigt lite på tv. Det blev naturligtvis fotbollsmatchen mellan Barca och Atletico Madrid igår men förutom detta har jag i stort sett inte sett något på tv:n. Lovar att uppdatera så snart jag har sett något och tillsvidare, kolla i mitt vid det här laget ganska digra arkiv.

Då jag själv har efterlyst det tänkte jag även lägga till visas aspekter i samband med recensioner, nämligen kvalitén på bild och ljud. Jag vet att det finns sådana recensioner i exempelvis hemmabio tidningen men hittar de vanligtvis inte i "vanliga" filmrecensioner. Jag tycker personligen att detta är en intressant aspekt då jag kan bli frälst i ljud eller bild och att det är en utav komponenterna i samband med en bra filmupplevelse. Jag hoppas att ni tycker att det är ett välkommet inslag.

State of play (2009) med Russell Crowe handlar om Cal McAffrey (Crowe) som är skolkompis med Stephen Collins (Ben Affleck). Deras relation sätts på prövning då en kvinna mystiskt blir mördad. Det hela blir inte lättare av att Collins är senator och McAffrey är journalist. Det visar sig senare att kvinnan som blivit mördad är älskarinna till McAffrey som måste hitta ett sätt att offentligt förklara hans snedsteg.

Filmen är en thriller som följer den vanliga mallen men som ändå känns hyfsat fräsch och med en trevlig förpackning. Crowe gör en mycket bra roll och i en bra roll ser vi även Rachel McAdams som Crowes kollega. Affleck gör dock ingen bra roll och jag vet inte om hans brist på talang har hunnit ifatt honom. Enligt mig så har han inte gjort ett bra roll sedan Good will hunting där han för övrigt blev totalt dominerad av hans vän Matt Damon. Jag tycker att bilden var så där, lite grynig på sina ställen men att ljudet var bra och klart och dialogen fungerade bra utan att överröstas av bakgrunds- eller effektljud.

J

J

J

+

Jag skulle säga att filmen He's just not that into you (2009) är en romkom som kanske inte riktigt är som andra. Jag anser att det är en relationsdrama fast med inpackningen komedi. I alla fall så finns det en hel del kända skådespelare/skådespelerskor som medverkar i filmen och har hjälpt till att hypa den. Gigi (Gennifer Goodwin) är den typiske romantiske tjejen som tror på ögonblicklig kärlek och letar runt bland diverse förklädda prinsar som egentligen inte alls är ute efter ett seriöst förhållande. Hennes vänner via jobbet, Beth (Jennifer Aniston) och Janine (Jennifer Connelly) försöker henne att bli mincre naiv men brottas samtidigt av störningsmoment i deras inbördes förhållanden med sina partners. Anna Marks (Scarlett Johansson) är tjejen som också letar efter kärleken och av en slump träffar hon, Ben (Bradley Cooper) som är tillsammans med Janine. Medverkar i filmen gör även, Neil (Ben Affleck), Alex (Justin Long) och Mary (Drew Barrymore).

Som ni ser så fattas inte de stora namnen i den här filmen och det är en multicasting film med en hel del hopp mellan de olika rollerna och händelserna. Jag tycker att vissa komedier kan vara lite taffliga och lite väl tråkiga men jag anser den här hålla ihop mitt intresse hela vägen. Den är välspelad och handlingen är bra även om den till viss del är förutsägbar. Ämnet är ju naturligtvis intressant för gemene man och den tar upp den typiska klyftan mellan män och kvinnor och deras förmåga av att prata "olika språk" för samma behov. För mig så känns den ändå som en frisk fläkt med en intressant dialog och både roliga och tråkiga scener med viss igenkänningsfaktor. Som kille är det kanske inte meningen att man skall tycka om filmen men jag gör det trots allt, den är skön underhållning.

J

J

J

+

Det här har varit mitt mastodontprojekt och tagit mig x antal månader att ta mig igenom den här filmen. Förra filmen som var likadan var Capote som också var en långsam historia. Ta nu inte detta för att jag inte gillar långsamma filmer för det är nämligen inte sant men för att vara långsam så måste den fungera fullt ut för att hålla intresset i schakt det gör inte den här filmen enligt mig. The assasination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) eller som den heter på svenska Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford handlar om Jesse James (Brad Pitt) som är en utav de mest mytomspunna laglösa som levt i USA. Jesse planerar sitt nästa rån men passar även på att håna sina fiender som så länge har drömt om att casha in den belöning som väntar på om de fångar honom. Det största hotet kan dock komma från en inifrån gänget.

Jag måste även här börja med att häckla den svenska översättningen. I det här fallet är det en ganska korrekt översättning men jag ifrågasätter fortfarande varför man överhuvudtaget måste översätta filmens titel. I efter svallet av det svenska bråket med TV4 om reklamfilm ter detta sig ganska självklart att filmmakaren inte avsett att filmens titel skall översättas av ett gäng godtyckliga tyckare. Jag tycker att precis som allt gällande filmen så borde filmens titel lämnas oantastlig. Jag tycker som jag nämnde i ingressen att filmen är långsam men även bitvis ganska ointressant och oengagerad vilket gör att dess 2,20 min känns långt. Jag anser att budskapet mycket väl hade kunnat levererats under betydligt kortare tid och dessutom medverkat till att filmen hade blivit bättre. Tonen och färgerna är bra och av bilden finns inget övrigt att önska men filmen som helhet är ganska tråkig och intetsägande. Nu är det dags för den stora paradoxen i min recension nämligen att trots dessa brister så är den stundtals mycket bra och skådespeleriet är på topp. Detta medför att filmen som helhet är bra men att den kunde ha blivit så mycket bättre.

J

J

J

-

The haunting in Connecticut (2009) är en skräckfilm liksom The haunting men skall inte blandas ihop. När sonen i familjen blir dålig och får diagnosen cancer flyttar familjen närmare sjukhuset och hamnar i en hyrt hus i delstaten Connecticut. Valet visar sig vara mindre lyckat då huset är hemsökt av onda andar som härrör från tiden när det var ett bårhus. Sonen är till början de enda som ser dessa övernaturliga varelser men allteftersom blir familjen varse att det är något inte står rätt till och att detta hotar hela deras gemensamma existens.

Jag skriver väl igen för nytillkomna läsare att skräckfilm inte är min favoritgenre men att jag har en här i hushållet som sväljer det mesta med hull och hår. Den här filmen är dock helt ok som skräckfilm och är faktiskt lite underhållande från stund till stund. Skådespelarna tillhör de mer okända precis som vid de flesta tillfällen när det gäller skräckfilm men de gör i det här fallet en helt ok insats. Jag tycker att stämningen och musiken är det absolut bästa med filmen och att den håller en ganska hög klass för skräckfilm. Vad jag har förstått så är detta en favorit hos publiken som har gett den ett ganska högt betyg och jag är beredd att hålla med.

J

J

J

Jag har bestämt mig för att ändra tillbaka till de ursprungliga kategorierna av filmerna utan att man kan söka på betyg. Eftersom jag har haft den här bloggen ett bra tag så är det ganska många filmer som skall ändras. Blogg.se har dessutom förstört min betygsmall så jag är dessutom tvungen att ändra denna varje gång för att det skall få samma utseende som förut. Jag passar även på att lägga in stora svenska omslag till varje film i arkivet.

Titta runt så får ni se förändringen. Jag hoppas att denna förändring gör det lättare för mina besökare att hitta filmer i arkivet samt att söka på kategorier av filmer som man är intresserad av att se. Om ni vet namnet på filmen som ni är intresserad av att se om jag har recenserat rekommenderar jag att ni söker på den då många kategorier är väldigt stora som exempelvis drama.

Här kommer en kopia av min första recension i bloggen igen. Förut hade jag denna recension satt ihop med recension av Omen 2006 men det var ju inte så lyckat då de skall ses som 2 olika kategorier i arkivet.

You, me and dupree (2006) är en charmig komedi om en kille som inte gör så mycket utan hoppas på att livet skall utvecklas till det bästa i alla fall.  Dupree (gästen) är best man och flyttar efter bröllopet in hos de nygifta, till mycket förtret för dessa.  Jag fick mig i alla fall några skatt, vilket jag anser är ett måste i en komedi.

J

J

J

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag är ännu mer nöjd.





Det blev den här högtalarserien dvs Cantons GLE serie och nedan visas en bild på stärkaren, en Onkyo TX-SR607.





Panasonic DMP-BD60


Nu är jag riktigt nöjd kan jag säga, skall bli intressant att se hur högtalarna låter när de är inspelade.

From nu vill jag ju dessutom se alla filmer på Blu-ray då man blivit bortskämd med bra bild och ljud.

Mediamarkt öppnade för några dagar sedan i närheten och när jag fick deras veckoblad med öppningserbjudanden bestämde jag mig mer eller mindre direkt att jag vill köpa en blu-ray spelare som de hade kanonpriser på under helgen, valet föll på en Panasonic DMP-BD60 som klarar av de nya ljudformaten true HD och DTS master. 2190 kr kanonpris och jag är mer än nöjd, det är sådan otrolig skillnad på DVD och Blu-ray även om jag inte har helt 100% andra kompatibla prylar. Både ljud och bild blir så mycket bättre! För några år sedan i  samband med att jag köpte min Plasma köpte jag även en inspelningsbar DVD spelare av märket LG, det var ett stort misstag. Jag använder i stort sett aldrig inspelningsfunktionen och den hade andra för mig uppenbara brister. Jag kunde exempelvis inte se vilken subtitles som var vald utan var tvungen att stega mig runt i menyn då Eng var det enda språk som man kunde se vad det var de andra hade bara en siffra exv 4. som kunde vara franska eller finska likaväl som svenska. En annan uppenbar brist är att resolutionknappen bara fanns på spelaren och den hade en tendens att hela tiden ställa om sig trots att jag inte gjort något aktivt val, några gånger i veckan när jag slog på spelaren så hade den ändrat upplösning till 576i vilket inte alls var optimalt då jag hade ställt den på att köra ut signalen i 720p. Det gick inte heller att skala upp bilden till 1080p utan 1080i var den högsta inställningen. Den hade helt enkelt lite småsaker som gjorde att den inte riktigt höll måttet i mina ögon.

Panasonicspelaren har även stöd för youtube klipp om du har den uppkopplad via nätverkssladd vilket faktiskt kan vara en fördel vid barnanvändande då det mesta av sådant de vill se finns att hitta där även om kvalitén är verkligen skiftande.