Starfield

Orphan (2009) är enligt mig en rysare och inte skräckfilm beoende på hur man definerar genrarna. Kate (Vera Farmiga) och John (Peter Sarsgaard) Coleman har haft ett stormigt äktenskap på senare med bla otrohet och annat trassel. När Kate  förlorar det som skall bli deras tredje barn så bestämmer de sig för att adoptera i stället. De kontaktar ett nunnekloster för att hitta lämpligt barn och hittar där Esther (Isabelle Fuhrman) som är nio år och har en bakgrund från Ryssland. Deras barn tar emot flickan på olika sätt, brodern Daniel är reserverad och gillar inte alls henne medans systern, Max, som är dövstum direkt faller för Esthers charm och väluppfostrade yttre. Det dröjer dock inte länge innan deras hittills ordnade liv vänds upp och ner med obehagliga händelser vilket ställer familjens sammanhållning på sin spets.

När det gäller det här genren har det varit dåligt med psykologiska skräckfilmer eller rysare. På 70-talets gjordes det en hel del sådana som The shining och Omen för att nämna några. Jag tycker att detta är en återgång till den delen av genren som vi bara fått sett skymta förbi genom åren med filmer som The others som i mitt medvetande är en milstolpe på senare år. Esther spelas av den lysande Isabelle Fuhrman som jag tycker gör ett alldeles utmärkt jobb i den här filmen tillsammans med Peter Sarsgaard som jag tycker är underreklamerad. Esthers mörka sida är inte alls speciell dold för tittaren och vi får ganska tidigt se hennes mörkare sida där hon manipulerar sina syskon och sätter dem i skräck. Jag tycker att den här filmen fungerar i stort sett på alla plan och den höll mig på tårna i de närmare 2 timmar som den höll på. Jag vill inte påstå att den är ett modernt mästerverk och den har vissa problem med realismen men trots allt fungerar historien i stort. Att se den här typen av film med hemmabio ger dessutom filmen en ytterligare dimension när exempelvis ljudet från dörrarna som stängs kommer bakifrån i surrounden. Rekommenderas!

J

J

J

J

The hurt locker (2008) är nyligen vinnare av 6 st Oscar bla den för bästa film. I Irak finns många amerikanska soldater och bland dem får vi följa livet hos en bomdesarmeringsgrupp vars enda uppgift hela tiden är förenad med absolut livsfara. Sergant James (Jeremy Renner) är gruppens nye ledare och han är flankerad av Sergant Sanborn (Anthony Mackie) och specialisten Eldridge (Brian Geraghty). James har en speciell cowboymentalitet vilket gör att han känns totalt likgiltig inför sitt eget varande här på jorden. Problemet är att hans närmaste mannar, Sanborn och Eldridge även blir indragna i detta. Eftersom James är exceptionellt duktig på att desarmera bomber ser hans överordnade mellan fingrarna med hans tillvägagångssätt. Bakom varje hörn lurar en ny potentiell dödsfälla vilket när som helst kan explodera och sätta alla regler ur spel.

Kathryn Bigelow fick efter hennes fiasko med filmen K19 en stämpel på att vara en som aldrig lyckas i branschen och det har tagit henne 7 år att komma tillbaka till Hollywood och få göra det hon vill. Man kan ju lätt anse att detta är hennes stora revansch med tanke på den genomslagskraft som den här filmen har fått genom Bafta och Oscargalorna. Att kunna konkurrera om Oscar samma år som Avatar som blivit enormt uppskriven är naturligtvis bara det en prestation i sig själv. Att dessutom göra det rättmätigt anser jag vara ännu större. Filmen utspelas med en stor realism och fokus har lagts på invividnivå. Bigelow har skrapat bort alla moraliska och politiska motiv och följer i stället mannarna och deras vardag. Alla skådespelare i filmen gör ett mycket gott jobb men den som sticker ut allra mest är Jeremy Renner i hans roll som den något psykiskt instabila James som ändå med sina okonventionella metoder får jobbet gjort. Eftersom det handlar om bomber så är det naturligtvis en hel del smällar i den här filmen och jag tycker att ljudet är alldeles utmärkt för att vara DVD. Jag vet även att DVD utgåvan finns med DTS spår och misstänker utan att egentligen ha något belägg för detta att Blu-rayen har DTS master. Att Bigelow har lyckats skapa detta mästerverk med väldigt små resurser innebär definitivt att det egentligen inte har någon betydelse för filmens  sammanlagda kvalité hur stor budgeten är. Jag rekommenderar verkligen den här filmen till er alla. Den är mycket stark men väldigt sevärd.

J

J

J

J

+

Underworld (2003) av Len Wiseman. Jag är helt säker på att jag har recenserat den här filmen förut men den verkar har försvunnit i arkivet. Vad kan då vara bättre att jag gör en ny recension nu när jag haft chansen att se den i Hi-def med DTS master ljud? Selene (Kate Beckinsale) är en mycket vacker vampyr men också varulvsdödare vars uppdrag innebär att hon skall leta upp den sista varulven och döda denna för att få slut på dess ras. Vampyrerna och varulvarna har legat i krig i flera århundranden men människorna vet inte om detta ändå tills den dag då Lucian får reda på att det finns en människa, Michael (Scott Speedman) vars blod kan blanda sig med både varulvar och vampyrer vilket gör honom perfekt då detta medför helt andra krafter. Selenes vägar korsar Michaels och det uppstår ömsesidig attraktion vilket inte tas emot bra av vare sig varulvar eller vampyrer. Kan de tillsammans överleva det här?

För mig var den här filmen ett nytt inslag i vampyrfilmerna som man har sett så många av. Detta är nämligen (enligt mig) en vampyrfilm som är väldigt intelligent gjord med bra effekter och spännande historia som är annorlunda än den vanliga transformeras-till-vampyr-och-sedan-ge-sig-efter-människor-som-också -blir-vampyrer-efter-de-blivit-bitna. För mig var det en revolution just inom den smala genren vampyrfilm. Kate Beckinsale har varken innan eller efter varit så snygg som i just den här filmen (jämför lite med Carrie-Ann Moss i The Matrix) och gör faktiskt en bra rollprestation. Detta gäller överlag och Bill Nighy gör en mycket bra roll som vampyrledaren Victor. Jag gillar verkligen den här filmen och har sett den ett antal gånger och när den nu fanns att få hem för bara 119 kr (Discshop) så var det inget svårt val då jag vill att den skall vara en del av min samling. Filmen är genomgående mörk bla eftersom vampyrer inte kan vistas i dagsljus men jag tror även att detta är en medvetet val för att scenmässigt förmedla en känsla. Det har efter denna kommit 2 uppföljare som jag båda anser att världen vore bättre om de inte fanns. Ingen av dessa är egentligen värdiga uppföljare då de är så mycket sämre än originalet. Som vanligt är det en fröjd att se den i Blu-ray kvalité och jag anser att detta är något som förhöjer filmupplevelsen. Om ni mot förmodan inte har sett denna film så rekommenderar jag verkligen den till er.

J

J

J

J

Over her dead body (2008) är en komedi om Henry (Paul Rudd) och Kate (Eva Longoria) som är på väg att gifta sig. De har maximal otur och bruden förolyckas genom att få en isskultpur över sig. När kate kommer till himmlen blir hon tillbakaskickad till jorden som ett spöke med ett visst uppdrag. Tyvärr för hennes del är hon så upptagen att skälla ut portvakten så att hon inte riktigt uppfattar vad hennes uppdrag är. Chole (Lindsey Sloane), Henrys syster vill att hennes bror skall gå vidare och rekommenderar därför honom till ett medium, Ashley (Lake Bell). Ashley och Henry råkar då bli kära i varandra medans Kate för sitt bästa för att göra livet så surt som möjligt för Ashley då hon kan både se och höra henne.

Först och främst måste jag säga att jag inte kan släppa att jag tycker att Lake Bell ser ut som en transvestit i ansiktet. Hon har väldigt maskulina drag vilket gjorde att jag hängde upp mig mest på det genom filmen. Filmen är ett riktigt stolskott och inte värd att se. Jag skulle vilja säga att det var en utav de mest ointressanta filmer som jag sett på senaste faktiskt vilket inte säger så lite då jag haft oturen att gå genom en hel del mindre bra filmer.  Jag rekommenderar verkligen inte den här filmen till er, bilden och ljudet är helt ok men detta dränks i den dåliga kvalitén som helhet.

J

+

My sister's keeper eller Allt för min syster (2009) är en dramafilm är det mer tårdrypande slaget. Familjen Fitzgerald får till att börja med dottern Kate. Allt är frid och fröjd till en början men ungefär vid 4 års ålder visar det sig att hon lider av leukemi. Mamman, Sara (Cameron Diaz) går helt upp i detta och slutar sin karriär som jurist för att ta hand om sin dotter på heltid. Pappa, Brian arbetar som brandman och är den som får ta hand om försörjningen av familjen. När detta hemska inträffar har de redan ett barn till, sonen Jesse. På inrådan av läkaren skaffar de ytterligare ett barn, Anna genom provrörsbefruktning som är modellerat för att kunna vara donator för Kate. Tyvärr räcker inte donationerna och tillståndet förvärras och när Kates njurar håller på att ge upp bestämmer sig Anna för att söka juridisk hjälp för att slippa vara donator längre. Detta ställer naturligtvis familjens sammanhållning och väljande av sida på sin spets.

Den här filmen har fått väldigt god kritik från de som har sett den och den är definitivt gripande och mycket tankvärd. Det är ingen lätt film att se speciellt inte när man själv har barn. Jag själv har ingen aning om hur jag skulle ställa mig till detta om jag vore i deras situation. Jag tycker att alla skådespelare gör ett gott jobb och jag är faktiskt lite förvånad att en sådan som Diaz kan spela så övertygande. Den bästa rollen gör dock Sofia Vassileva som den cancersjuke dottern Kate. Det här är en utav de mest gripande filmer på senare tid och "the notebook" är ju en riktigt bra film vilket till viss del kan fungera som pekpinne även om den här filmen har ett helt annat djup med en mycket mer tragisk historia. Jag kan inte uttala mig om varken ljud eller bild då jag såg den här på en tjocktv med endast de inbyggda högtalarna.

J

J

J

J

Powder blue (2009) är en film med Jessica Biel, Forest Whitaker, Ray Liotta och Eddie Redmayne. Dessa fyra personer är huvudpersonerna i detta drama som på samma sätt som i exempelvis Babel vävs samman allteftersom historien spelas upp. Rose Johnny (Biel) är en ensamstående mor som försörjer sig som strippa. Hennes son ligger på sjukhus i coma och hon är ganska trasig som människa med litet hopp om att finna lycka i livet. Charlie (Whitaker) är en präst som har tappat tron till livet. Qwerty Doolittle (redmayne) är en bregravningsentreprenör vars finansiella ställning verkligen är tvivelaktig och jack Doheny (Liotta) är nyligen utsläppt från ett 25 årigt fängelsestraff. Kring dessa personer kretsar historien i en dystert Los Angeles runt juletid.

Jag gillar verkligen dessa filmer där historierna sammanvävs. Det är extra roligt när man dessutom hittar en film som är riktigt bra som inte är så känd, det känns lite som att hitta en tusenlapp i jackan som du haft i garderoben ett längre tag. Jag har haft mina dubier angående Miss Biels skådespelartalanger men jag måste säga att hon slår mig med häpnad i den här filmen och klarar sig riktigt bra i en tung och allvarlig roll. Jag gillar verkligen den här och kan rekommendera den till er alla. Som en liten parentes är detta den sista filmen som Patrick Swayze var med i innan han gick bort. Det kommer inte att gå till historien som en utav hans mest minnesvärda roller men han gör det helt ok. Ljudet är helt ok även om det inte var någon uppseendeväckande. Filmens namn anspelar på färgen blått och det går igen i många teman i filmen bla har alla huvudrollsinnehavarna blåa ögon bortsett Whitaker och det är många gånger vi får se scener som är filtrerade i blått ljus.

J

J

J

J

Prinsessa (2009) är en svensk film om Maja, en överviktig tonåring med stora drömmar om att bli skådespelerska. Eftersom hon är så utåtriktad och så storvuxen som mobbas hon av de andra på skolan men även i den teatergrupp som hon medverkar i. Det senare brukar utmynna i att hon får spela manliga roller som har väldigt lite repliker. När hon på ett bröllop får höra att tjejen som går runt med kamera, Erika är dokumentärfilmare kan hon inte låta bli att spela in ett litet meddelande i hennes kamera om att ringa henne om hon behöver besätta en roll. Det hela utmynnar i att Erika ringer Maja och berättar att hon är intresserad att göra en dokumentärfilm med henne. Tyvärr för Maja så är inte den bakomliggande tanken så god och Erika har dessutom finansiella bekymmer vilket gör att hon hamnar i klorna på ett bolag som vill döpa filmen till "fett" och visa upp Maja som ett mongo.

Det har blivit en del svenska filmer på senare och de brukar som jag sagt förut vara att skiftande kvalité. Den här filmen är faktiskt helt ok även om du ganska snart anar åt vilket håll det kommer att sluta. Trots den förutsägbara historien med tjejen som har något gott med sig så är resan ganska intressant att följa. Rollprestationerna är ganska svajiga men det finns några guldkorn, bla hon som spelar Maja som gör ett gott jobb. Som vanligt (tyvärr) när det gäller svensk film så har de en tendens att mumla vilket de gör även i den här filmen. Oavsett produktion så verkar det (även här tyvärr) som om de har en standard på bild vilket är en ganska kornig inställning som jag tycker är ganska jobbig att se på. För att vara svensk film är den över medel men som helhet får den godkänt med en plus i kanten.

J

J

+

Miss Pettigrew lives for a day (2008) är en film som utspelar sig i London under första delen av 40-talet. Guinevere Pettigrew (Frances McDormand) är en medelålders kvinna som ser sig utan jobb efter att ha fått sparken från sitt senaste jobb som hembiträde. När hon får veta detta av hennes agent och dessutom får veta att hon kommer inte få några flera jobb via denna firma så tar hon på eget bevåg kortet till en utav de kunder som söker ny hjälp. Denna gång är det som socialsekreterare och hon finner sig direkt inslängd i societeten i London hos Delysia LaFosse (Amy Adams), en kvinna som står mellan tre män som alla vill gifta sig med henne. Guinevers jobb är att på bästa sätt ducka för dessa män så att de inte får nys om varandra samtidigt som hon måste undvika att avslöja att hon inte blivit dit skickad av agenturen.

Filmen är en aning rörig i början och det går snabbt när alla karraktärer skall introduceras. Detta reder dock ut sig med tiden och filmen övergår till en ganska charmig historia som utspelar sig mellan män och kvinnor bland den övre klassen i London. Jag tycker att den här filmen är helt ok även om den inte kommer att gå till historien som en utav de bästa filmerna som jag sett. Det finns en viss charm i dessa historier även om jag kanske inte direkt tillhör målgruppen. Ljudet och bilden är helt ok och har en aning matt känsla för dess tidsenliga korrekthet. Jag vill trots allt rekommendera denna, främst för Frances excellenta jobb som den i början virriga Pettigrew som sedan inser att detta inte är så farligt trots allt.

J

J

J

The soloist eller Solisten (2009) är ett drama med Robert Downey Jr och Jamie Foxx i huvudrollerna. Året är 2005 och Los Angeles Times kolumnisten Steve Lopez (Downey Jr) söker efter nya utmaningar för att förnya sin kolumn. Av en slump stöter han på Nathaniel Ayers (Foxx), en mycket begåvad musiker som numera lever på gatan och lider av någon sorts sjukdom. Lopez undersöker detta närmare och det visar sig att Ayers är ett f.d underbarn som har gått på Juliards musikskola men av någon anledning hoppade av inom han hann slutföra sin utbildning. Lopez och Ayers blir med tiden vänner och Lopez försöker hjälpa honom att hitta en drägligare tillvaro.

Det här är en riktig dramafilm som dessutom är bra. Tyvärr anser jag inte att den riktigt når ändå fram under huden på mig. Filmen är definitivt bra men det är något som fattas för att den skall vara riktigt bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på detta. Den kan inte riktigt få mig intresserad hela vägen fram även om det är riktigt bra rollprestationer. Foxx gör en mycket bra roll som den desillusionerade person som lider av någon sorts personlighetsstörning vilket gör att han får panik och tvångsattacker under press som tex uppkommer i samband med att han skall uppträda. Ljudet är under medel anser jag vilket jag tycker är synd när det är en film som handlar om musik. Bilden är dock lite bättre och klart godkänd. Jag anser att denna kunde ha blivit riktigt bra men att de trots de starka budskapet inte riktigt når ända vägen fram.

J

J

J

Lesbian vampire killers (2009) har fått väldigt dålig kritik och jag skall direkt erkänna att den inte var bra. Fletch och Jimmy är två killar som beger sig ut på en resa för att komma bort. Den ena utav dem har just blivit singel efter att hans flickvän har dumpat honom för gud vet vilken gång i ordningen och den andra vill dra med honom på ett äventyr för att möta nya tjejer. Genom att slumpvis kasta pil på en karta över England hamnar de i en liten by på landsbygden. De kan då inte ana att just den byn har blivit drabbad av en förbannelse vilket gör att alla tjejer blir lesbiska vampyrer på deras 18-årsdag. Skall någon av killarna kunna bryta denna förbannelse?

Detta påminner en hel del om en "Shaun of the dead" som blivit hyllad i media men inte här i min blogg. Stilen är en humoristisk vampyrfilm som mer är en komedi än en ren skräckfilm. Inom den genren tycker jag att den lyckas ganska bra men jag gillar inte den typen av film. Nu undrar ni kanske varför jag ens bemödar mig att se den om jag inte tror på den och svaret är variation. Ibland är du sugen på att se en lättsam film och ibland är det en tung och allvarlig dramafilm som står på menyn. Just den här filmen tillhör den lättare kategorin och den fungerar faktiskt ganska bra inom dessa ramar. Med anledning av det vill jag ge den godkänt men inte mer än så.

J

J

The boondock saints (1999) med Willem Defoe, Sean Patrick Flanery och Norman Reedus. Bröderna MacManus (Flanery och Reedus) är troende katoliker men inte guds bästa barn. Av en slump hamnar de i krogslagsmål med ett gäng i ryska maffian och "råkar" arkebusera dem. Det hela leder till att de får smak för att döda avskummet i Boston. Paul Smecker (Defoe) är en FBI agent som är specialiserad på mord. Trots hans profession så kan han inte låta bli att tycka att det är bra att avskummen en efter en försvinner från staden men han vet inte riktigt vem som ligger bakom detta.

Det här är en gammal goding men jag har inte tagit mig tid att se den förrän nyligen. Jag tycker att den är ganska väl utförd men inte riktigt lever upp till dess rykte. Filmen är ganska välspelad och det finns en hel del sköna kommentarer men jag tycker inte riktigt den når upp till vissa andra filmer inom genren. Ljudet och bilden symboliserar medel på slutet av 90-talet (dock skall poängteras att The Matrix släpptes under samma år med för den tiden fantastiskt ljud och bild). Trots allt som står ovan så anser jag att det är en riktigt bra film som jag rekommenderar till alla som inte sett den.

J

J

J

+

Bröllopsfotografen (2009) är en svensk komedi om Robin från en liten stad i värmland. När stadens bruk är på väg att bli nedlagt ser han sin chans att förverkliga sina drömmar som fotograf. Genom en slump möter han Jonny Björk (Kjell Bergkvist) som gör ett uppträdande på en kompis bröllop i den lilla staden i värmland. Genom Jonny får han kontakt med den snobbiga familjen som gjorts sitt rikedom inom förpackningsindustrin. Genom dem så förändras hela Robins liv och han träffar även Astrid som är familjens svarta får och även hon har drömmar om att bli en känd fotograf. Tillsammans startar de ett företag men är det verkligen Robin den udda grabben från Värmland fortfarande?

Det här är väl egentligen en prototyp för svensk komedi/drama som har kommit på sistone. Lite som Masjävlar fast inte alls samma seriösa undertoner. Det finns ett allvar i den här filmen också även om den inte direkt visar sig och de komiska inslagen tar över. Bergkvist gör som vanligt en ganska rolig roll som den udda och väldigt snälle komikern vilken har tappat sin egen identitet och blir utskrattad bakom ryggen. Johannes Brost spelar pappan i den rike familjen och även han gör en stabil insats. Filmen som helhet är förutsägbar och följer konventionella mönster som tyvärr blir enformiga och tråkiga. Ljudet är som vanligt under all kritik när det gäller svenska filmer. Som helhet från den godkänt men inte mycket mer.

J

J

+