Starfield

Prinsessa (2009) är en svensk film om Maja, en överviktig tonåring med stora drömmar om att bli skådespelerska. Eftersom hon är så utåtriktad och så storvuxen som mobbas hon av de andra på skolan men även i den teatergrupp som hon medverkar i. Det senare brukar utmynna i att hon får spela manliga roller som har väldigt lite repliker. När hon på ett bröllop får höra att tjejen som går runt med kamera, Erika är dokumentärfilmare kan hon inte låta bli att spela in ett litet meddelande i hennes kamera om att ringa henne om hon behöver besätta en roll. Det hela utmynnar i att Erika ringer Maja och berättar att hon är intresserad att göra en dokumentärfilm med henne. Tyvärr för Maja så är inte den bakomliggande tanken så god och Erika har dessutom finansiella bekymmer vilket gör att hon hamnar i klorna på ett bolag som vill döpa filmen till "fett" och visa upp Maja som ett mongo.

Det har blivit en del svenska filmer på senare och de brukar som jag sagt förut vara att skiftande kvalité. Den här filmen är faktiskt helt ok även om du ganska snart anar åt vilket håll det kommer att sluta. Trots den förutsägbara historien med tjejen som har något gott med sig så är resan ganska intressant att följa. Rollprestationerna är ganska svajiga men det finns några guldkorn, bla hon som spelar Maja som gör ett gott jobb. Som vanligt (tyvärr) när det gäller svensk film så har de en tendens att mumla vilket de gör även i den här filmen. Oavsett produktion så verkar det (även här tyvärr) som om de har en standard på bild vilket är en ganska kornig inställning som jag tycker är ganska jobbig att se på. För att vara svensk film är den över medel men som helhet får den godkänt med en plus i kanten.

J

J

+

Miss Pettigrew lives for a day (2008) är en film som utspelar sig i London under första delen av 40-talet. Guinevere Pettigrew (Frances McDormand) är en medelålders kvinna som ser sig utan jobb efter att ha fått sparken från sitt senaste jobb som hembiträde. När hon får veta detta av hennes agent och dessutom får veta att hon kommer inte få några flera jobb via denna firma så tar hon på eget bevåg kortet till en utav de kunder som söker ny hjälp. Denna gång är det som socialsekreterare och hon finner sig direkt inslängd i societeten i London hos Delysia LaFosse (Amy Adams), en kvinna som står mellan tre män som alla vill gifta sig med henne. Guinevers jobb är att på bästa sätt ducka för dessa män så att de inte får nys om varandra samtidigt som hon måste undvika att avslöja att hon inte blivit dit skickad av agenturen.

Filmen är en aning rörig i början och det går snabbt när alla karraktärer skall introduceras. Detta reder dock ut sig med tiden och filmen övergår till en ganska charmig historia som utspelar sig mellan män och kvinnor bland den övre klassen i London. Jag tycker att den här filmen är helt ok även om den inte kommer att gå till historien som en utav de bästa filmerna som jag sett. Det finns en viss charm i dessa historier även om jag kanske inte direkt tillhör målgruppen. Ljudet och bilden är helt ok och har en aning matt känsla för dess tidsenliga korrekthet. Jag vill trots allt rekommendera denna, främst för Frances excellenta jobb som den i början virriga Pettigrew som sedan inser att detta inte är så farligt trots allt.

J

J

J

The soloist eller Solisten (2009) är ett drama med Robert Downey Jr och Jamie Foxx i huvudrollerna. Året är 2005 och Los Angeles Times kolumnisten Steve Lopez (Downey Jr) söker efter nya utmaningar för att förnya sin kolumn. Av en slump stöter han på Nathaniel Ayers (Foxx), en mycket begåvad musiker som numera lever på gatan och lider av någon sorts sjukdom. Lopez undersöker detta närmare och det visar sig att Ayers är ett f.d underbarn som har gått på Juliards musikskola men av någon anledning hoppade av inom han hann slutföra sin utbildning. Lopez och Ayers blir med tiden vänner och Lopez försöker hjälpa honom att hitta en drägligare tillvaro.

Det här är en riktig dramafilm som dessutom är bra. Tyvärr anser jag inte att den riktigt når ändå fram under huden på mig. Filmen är definitivt bra men det är något som fattas för att den skall vara riktigt bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på detta. Den kan inte riktigt få mig intresserad hela vägen fram även om det är riktigt bra rollprestationer. Foxx gör en mycket bra roll som den desillusionerade person som lider av någon sorts personlighetsstörning vilket gör att han får panik och tvångsattacker under press som tex uppkommer i samband med att han skall uppträda. Ljudet är under medel anser jag vilket jag tycker är synd när det är en film som handlar om musik. Bilden är dock lite bättre och klart godkänd. Jag anser att denna kunde ha blivit riktigt bra men att de trots de starka budskapet inte riktigt når ända vägen fram.

J

J

J

Coco avant Chanel eller Coco-Livet före Chanel (2009) är en film som handlar om Coco innan hon blev känd som den modeskapare som vi än i dag känner henne som. Gabrielle som Coco egentligen heter (Audrey Tatou)  har väntat på att hennes pappa skall återvända för att hämta henne från barnhemmet i åratal och arbetar under tiden på en bar tillsammans med hennes syster och framför lite underhållning. Coco har dock större planer än så och drömmer om att flytta till Paris med sin syster för att få plats på en revy där. Hon träffar på sin arbetsplats Balsan som är där och hälsar på och han blir lite förtjust i henne. Efter att hennes syster har "förstört" hennes planer att gemensamt uppträda i Paris då hon träffat en man som hon vill gifta sig med, åker hon själv till Balsans ägor utanför paris för att våldgästa honom. Detta kommer att pågå¨i många år och Coco börjar bli mer och mer intresserad av att designa kläder.

Jag hade ganska stora förväntningar på den här filmen men det infriades inte. Filmen är långsam och eftersom den bara fokuserar på hennes liv innan hon blev känd så blir den faktiskt lite enahanda med tiden. Det känns inte som om det finns tillräckligt mycket intressant att berätta för att fylla en hel film med bara detta material. Detta innebär att den går på tomgång ganska mycket och att den inte kommer upp till någon högre nivå. Jag vet att det finns en annan Tv-film om Coco vilket jag tror att mycket bättre då den fokuserar mer på hennes liv som helhet. Skådespelarinsatserna är det inget fel på utan jag tycker att problemet ligger i manus som är lite väl tunt.

J

J

Management (2008) är en varm komedi, lite av en feelgood film. Mike (Steve Zahn) är uppväxt med sina föräldrar i en liten håla som bara har 27.000 invånare. Där hjälper han till med att driva familjens motell som ligger vid den gamla route 66. Mike har i stort sett aldrig varit utanför staden och har egentligen inga vänner och inga intressen. När Sue (Jennifer Aniston) en dag checkar in på deras hotell så ändras hela Mikes värld. De träffas bara för ett dygn men Mike blir blixtkär och reser halvvägs över landet för att visa sin kärlek till henne.

Jag gillar den här filmen, det är en skön film som är välspelad om kärleken. När jag fick upp ögonen för den så tänkte jag att den kanske inte är något för mig men jag gav den en chans och jag ångrar inte att jag gjorde det. Detta må vara en chickflick men jag måste säga att jag även uppskattade den även om det kanske spelar lite väl mycket på det uppenbara ibland. Rekommenderas att se.

J

J

J

The time traveler's wife (2009) eller tidsresenärens hustru som den heter på svenska bygger på en bok av Audrey Niffenegger som är en bästsäljare. Filmen handlar om Henry DeTamble (Eric Bana) som har en defekt gen vilket gör att han ofrivilligt gör tidsresor. Han dyker upp lite här och där men som tur är återkommer han ofta till samma plats vilket gör att han har för vanan att lämna kläder där då inte dessa ingår i hans tidsresande. Efter en sådan tidsresa när han är 38 år gammal hamnar han i en skog i närheten av en äng. På den ängen finns det en sexårig flicka som han lyckas övertala att ge honom sin filt som hon så passande haft med sig. Denna sexåriga flicka, Clare Abshire (Rachel McAdams) återvänder han till många gånger. När de sedan träffas på ett bibliotek när hon är 20 någonting vet han inte vem hon är men hon upplyser honom fort.

Det här är en varm film som i grund och botten handlar om skräcken att förlora någon och att saker och ting händer mot ens vilja. Både Bana och McAdams gör alldeles underbara prestationer i sina roller och det är runt dem som hela filmen är uppbyggd. För mig så grep den här filmen tag om mig från ruta ett och trots att det inte läggs någon förklaring till hur det här med tidsresor fungerar rent teknisk så känns filmen logisk och sammanhängande. Det här är även ett drama i ordets rätta bemärkelse och det är en underbar liten film som värmer och skänker många tankar. Se denna!

J

J

J

J

(500) days of summer (2009) är en kärleksfilm men med ett annorlunda sätt att levereras på. Siffran 500 står för de dagar som Tom Hansen (Joseph Gordon-Levitt) spenderar med att tänka och vara med Summer Finn (Zooey Deschanel). Summer står i det här fallet inte för sommar utan hänvisar alltså till en person, Summer. Filmen börjar inte i kronologisk ordning utan den hoppar fram och tillbaka. När vi möter Tom första gången är vi på dag 400+. För varje hopp i dagarna så presenteras detta tydligt genom att en siffra står i nederkant av bilden. Tom är gratulationskortsmakare men är egentligen utbildad arkitekt. Genom sitt jobb träffar har Summer och de verkar vara som gjorda för varandra med deras gemensamma kärlek för The Smiths, Margritte och annan populär kultur. Tyvärr för Toms del vill inte Summer vara någons flickvän. Kommer Tom att kunna övertala henne att ändra sin inställning?

Jag gillar dessa typer av filmer med lite mer substans förutom de vanliga romkoms som till mångt och mycket varken är romantiska eller speciellt roliga. I den här filmen så tycker jag dessutom att det har lyckas väl med att hoppa fram och tillbaka i tiden, lite som en romantisk Babel förutom de parallella handlingarna. Skådespeleriet känns fräscht och det är skönt att se en sådan film som inte innehåller Hugh Grant eller Drew Barrymore. Jag skulle vilja rekommendera den här till er som en film som är lite annorlunda i positiv bemärkelse.

J

J

J

J

Last chance Harvey (2009) med Dustin Hoffman och Emma Thompson. Harvey Shine (Hoffman) är en ganska bitter man som skriver jinglar till tv och radio. Han har en vuxen dotter som nu skall gifta sig i Paris och han åker därför dit för att vara med på bröllopet. Harvey har inte haft någon riktigt relation med dottern på länge och åker mest dit av pliktskyldighet. När det dessutom visar sig att han inte skall få hålla det traditionella talet som brudens far gör tackar han för sig och går iväg för att åka hem. På flygplatsen inser han att gaten till flyget hem redan har stängt och han därför är fast på flygplatsen tills imorgon. När han sitter där och funderar på hur han skall göra träffar han Kate Walker (Thompson) som jobbar på flygplatsen. Det hela blir en vändning på hans liv.

Den här filmen är en romkom som har fått mycket gott betyg av pressen. Jag tycker att den delvis förtjänar detta men inte riktigt når ända fram. Hoffman och Thompson gör som vanligt riktigt bra roller och har dessutom en bra kemi tillsammans. Tyvärr tycker jag manus gör att filmen blir lite för lång för sitt eget bästa och den inte riktigt når ända fram till en fullpoängare. Ljudet och bilden är inget direkt att tala om, det är mer eller mindre standard för dramafilm och är inget som påverkar i någon riktning.

J

J

J

Nordwand eller North face (2008) är en tysk film som handlar om bergsbestigning. Året är 1936 och Hitler vill inför de olympiska spelen visa tyskarnas förträfflighet genom att lova guld och gröna skogar till de som lyckas bestiga det fruktande berget Eigers nordsida. Eiger som ligger i alpernas nordsida är nästa lodrät och är därför ett riktigt mandomsprov. Toni och Andi är två av de som antar utmaningen och anländer till bergets fot för att med stor precision utföra det nästan omöjliga men kommer de att lyckas?

Jag fick höra talas om den här filmen genom en vän som fått den i julklapp. Jag hade då ungefär samtidigt uppmärksammat att den fanns att köpa på Statoil och blev då nyfiken på den. Ljudet på filmen anser jag vara mycket effektfullt och tittaren känner nästan hur ogästvänligt det kan vara att bestiga ett berg. Snön,kylan och den nästa lodräta väggen utgör en utmaning tillsammans med den tidens utrustning. Tittaren slits mellan hopp och förtvivlan och sitter verkligen som på nålar för att se hur det skall gå för de som antagit utmaningen. Jag anser att detta är en utav de bsta bergsbestigar filmer som jag har sett och jag rekommenderar den till alla er därute.

J

J

J

J

Nick and Norah's infinite playlist (2008) handlar som man kan utläsa av titeln om Nick (Michael Cera) som går i college och spelar i ett band som för närvarande heter något obskyrt som hänvisar till manlig homosexuelitet. Nick är den enda i bandet som inte är queer och är egentligen mest intresserad av att återvinna sin forna flickvän. Efter en spelningen med bandet så kommer det fram en tjej som vill att han skall vara hennes pojkvän ett tag. Tjejen visar sig vara Norah (Kat Dennings) och de kommer tillsammans att spendera merparten av kvällen till att leta efter bandet "Fluffy".

Den här filmen är lite av en teenage thing, en film som inte riktar sig till min målgrupp men den är ändå lite trevlig på något sätt. Dock känns den alldeles för lång för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen. Jag tycker att idén med att man hittar någon när man minst anar det är tilltalande men att det är lite för mycket kliché över hur den utspelar sig. Skådespelarprestationerna lämnar väl en del övrigt att önska och också filmen som helhet. Ljudet och bilden är ok.

J

J

The great debaters (2007) är en film som jag har tänkt att se länge men som inte blivit av. Nu har jag som ni kan lista ut sett den och jag måste säga att jag ångrar mig att jag inte sett den innan. Melvin B Tolson (Denzel Washington) är en professor på Wiley College i Texas. 1935 blir han inspirerad av att starta skolan första debatteringslag. Problemet är att detta är i en tid där segregationen fortfarande härjade och det inte var självklart att afroamerikaner skulle ses som jämbördiga med vita. Det är därför svårt att finna motstånd till deras lag men eftersom de skapar sig ett rykte om att vara ett svårknäckt lag blir det lättare.

Filmen handlar inte bara om rasmotsättningar och rasism men även om humanism om olika uppväxtbakgrund och att kämpa på det man tror på. Detta är med andra ord en klassisk dramafilm som levereras i bästa stil. Förutom Denzel ser vi Forest Whitaker i rollen som en utav de andra professorerna på skolan och fader till en utav medlemmarna i debattlaget. Trots att den här filmen är lite över 2 timmar så känns den inte lång eller långsam, det händer hela tiden nya saker som får dig att sitta och mysa och helt enkelt gilla filmen. I min värld var denna film ingen överraskning men det kan likväl vara trevligt när en film lever upp till ens förväntningar. Bild och ljud, helt ok, inget märkvärdigt.

J

J

J

J

Inglorious basterds (2009) är Quentin Tarantinos film om det andra världskriget och är löst baserat på en verklig händelse. En grupp bestående av judar och amerikanska soldater som kallas för basterds roar sig med att skalpera nizi tyskar. Deras ultimata plan är naturligtvis att få tag på så många som möjligt för att på så sätt sätta stopp för alla fortsatta tyska planer. Aldo Raine (Brad Pitt) är hjärnan bakom dessa basterds. När han får chansen att ta kål på alla betydelsefulla tyskar så kommer han inte att lägga ett stå mellan för att detta skall ske.

Egentligen är det ganska svårt att på ett lättbegriplig sätt utan att avslöja för mycket av handlingen berätta vad den här filmen handlar om. Som vanligt mår den bäst av att inte veta för mycket om detta då det stör din upplevelse av filmen. Som vanligt så gör även Mr Tarantino ganska svåra filmer men med glimten i ögat. Han oroar sig inte för att skriva om historien och hand kör vidare på sitt ganska råa spår som han mer eller mindre hållt sedan Kill Bill filmerna. Jag tycker att den här filmen är alldeles utmärkt och en bra film som på ett intressant sätt spekulerar hur det skulle kunnat blivit. Bilden är bra och ljudet likaså även om man skall ta det med en nypa salt då det rör sig om retro material. Tarantino har gjort det igen och givit oss en film som kommer att gå till eftervärlden som en utav de stora, en mycket mustig och snygg film.

J

J

J

J

Moon (2009) utspelar sig i framtiden och Sam är uppskickad som astronaut på ett  tre år kontrakt för Lunar industries för att kolla produktionen på månen. Där produceras helium-3 ett medel som använts för att rena luften på jorden. Han är där ensam människa och till sin hjälp har han den artificiella roboten GERTY. Det finns ingen direktkontakt med jorden och så han får istället små meddelanden skickade till sig med jämna mellanrum. När hans 3 års kontrakt börjar närma sig sitt slut blir han skadad i en olycka i samband med ett rutinuppdrag ute på en av skördarbilarna. Han får meddelande om att det kommer att komma en räddningspatrull som skall städa upp efter honom. Det hela verkar vara lite konstigt så han tar sig ut tillbaka till skördarna och där gör han en upptäckt som kommer att förändra hela hans tillvaro.

Jag gillar den här filmen i sig. Den kan nog anses vara lite skum och konstig men har sina ljusa studer. Dock tycker jag inte att den håller hela vägen. Historien blir lite enahanda genom att i stort sett bara utspela sig ombord på den rymdfarkost där han ensam håller till och det räcker inte hela vägen för att hålla mitt intresse uppe. Ljudet är helt ok även om det inte är något storslaget och uppseendeväckande, detsamma gäller bilden som ibland kan vara en aning för grynig för min smak (vet ej om det gjorts medvetet). Som helhet får den godkänt men hade kunnat bli mycket bättre.

J

J

The lucky ones (2008) handlar om de 3 personer som kommit hem från Irak kriget efter att alla har fått beskärda del av eländet. Fred Cheaver (Tim Robbins) är en veteran som varit där många år och nu äntligen har kommit hem för att stanna. Colee Dunn (Rachel McAdams) är bara hemma på permission i 30 dagar och är fast besluten på att återlämna gitarren till hennes numera avlidne gruppmedlem och hoppas innerligt att hans föräldrar skall acceptera henne som om hon vore deras dotter då hon inte har någon egen familj och ingenstans att ta vägen. T.K Poole (Michael Pena) har blivit skjuten i den heligaste regionerna och vågar därför inte åka direkt till hem till sin flickvän då han är rädd för att inte paket skall fungera som det skall. På vägen hem från Irak hamnar de i New York där de får reda på att inga flyg kommer att avgå vidare i landet på några dagar. Med anledning av detta beslutar de sig för att samåka vidare till sina respektive destinationer. Det hela går inte riktigt som de hade tänkt sig och de kommer gradvis att skapa en samhörighet som de inte hade en aning om från början.

Den här filmen var totalt okänd för mig innan jag började titta på den. Rollistan och betyget var mycket bra och därför valde jag att ge den en chans, jag ångrar mig inte så här i efterhand. Alla de tre huvudrollsinnehavarna gör bra insatser och filmen har en härlig känsla av gripande öde omkring sig. Rachel har jag tidigare bara sett i andra roller än denna men hon gör ett utmärkt jobb med att spela en ganska naiv och vilsen tjej som inte vet vart hon skall ta vägen. Ljudet och bilden var väl egentligen ingen höjdare men fullt godkänt. Jag anser att i en dramafilm av detta snitt så är det inte lika viktigt för upplevelsen hur ljudet och bilden är men det är naturligtvis alltid ett plus när man får bra komponenter. Jag anser att i den här filmen så låg konversationen i centern lite lågt vilket gjorde att mixningen inte vart optimal. Filmen som helhet skall dock ha en stor eloge då den var gripande och välspelad.

J

J

J

J

Svensk ungdomsfilm har genom tiderna bjudit på några små guldkorn men även en hel del mediokra filmer. I taket lyser stjärnorna (2009) är en film som baseras på en bok. Filmen handlar om Jenna som är en tonåring som inte riktigt är som andra. Jenna bor tillsammans med sin cancersjuka mamma och har en pappa som ingen vet vem det är, bara att hon tillverkades en natt i Frankrike. Tillsammans drömmer de om tiden när mamman besegrat cancern och att de då skall åka till Thailand på semester.  Jenna tillhör inte de mest populära i klassen och har egentligen bara en vän. Varje dag i skolan tittar hon avundsjukt mot den populäre och snygga, Ulrika. När Jennas mamma blir så sjuk att de inte längre kan klara sig själv i lägenheten flyttar de in hos Jennas mormor som bor i samma trappuppgång som Ulrika. Det hela är en början på en emotionell berg och dalbana som förutom att betungas att de tonåriga problemen även innehåller mammans cancer och att bo hos mormor.

Jag tycker fortfarande att "Fucking Åmål" är en lysande film, inte bara ungdomsfilm utan även som film i helhet. Det finns en del paralleller mellan den förut nämnda och denna och det handlar inte bara om kvalité. Ungdomarna gör en alldeles lysande tolkning av sina roller blandat med mera erfarna skådespelare som Anki Lidén. Filmen är tung och det finns en ganska stor igenkänningsfaktor i vissa partier, något som naturligtvis bidrar till att öka filmens värde. Bild och ljud är väl inte det bästa men det kan man knappast förvänta sig i svensk film. Betyget blir högt och filmen rekommenderas till er som inte sett den.

J

J

J

J

P.S i love you (2007) med Hillary Swank och Gerard Butler är en sorglig historia. Holly (Swank) och Gerry (Butler) är ett gift par som är som gifta par är som mest de bråkar ibland men hyser en stor kärlek till varandra. När Gerry går bort pga en hjärntumör så vänds naturligtvis livet upp och ner för Holly men hon får senare reda på att han lämnat små medelanden till henne som han väl förberett innan sin bortgång.

Det här är en dramafilm som har mycket av det som behövs för att den skall bli riktigt bra, bra skådespeleri, snygga tagningar och bra manus samt regi. Historien är väldigt sorglig men det innebär också att den är riktigt gripande när resultatet blir så pass lyckat som i den här filmen. Swank har sedan länge övertygat och visat sin storhet i filmer som Million dollar baby eller den hemska Boys don't cry. Jag tycker att hon tillhör de absolut bästa inom industrin i dagens läge. Som parantes kan även nämnas att Lisa Kudrow är med i filmen men vad har hon gjort med sitt ansikte? Det ser ur som hon sprutat in några liter botox i pannan och lyft ansiktet till okänlighet. Ljudet är bra men bilden var faktiskt lite flimrig då och då vilket jag tycker är synd.

J

J

J

J

Det här har varit mitt mastodontprojekt och tagit mig x antal månader att ta mig igenom den här filmen. Förra filmen som var likadan var Capote som också var en långsam historia. Ta nu inte detta för att jag inte gillar långsamma filmer för det är nämligen inte sant men för att vara långsam så måste den fungera fullt ut för att hålla intresset i schakt det gör inte den här filmen enligt mig. The assasination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) eller som den heter på svenska Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford handlar om Jesse James (Brad Pitt) som är en utav de mest mytomspunna laglösa som levt i USA. Jesse planerar sitt nästa rån men passar även på att håna sina fiender som så länge har drömt om att casha in den belöning som väntar på om de fångar honom. Det största hotet kan dock komma från en inifrån gänget.

Jag måste även här börja med att häckla den svenska översättningen. I det här fallet är det en ganska korrekt översättning men jag ifrågasätter fortfarande varför man överhuvudtaget måste översätta filmens titel. I efter svallet av det svenska bråket med TV4 om reklamfilm ter detta sig ganska självklart att filmmakaren inte avsett att filmens titel skall översättas av ett gäng godtyckliga tyckare. Jag tycker att precis som allt gällande filmen så borde filmens titel lämnas oantastlig. Jag tycker som jag nämnde i ingressen att filmen är långsam men även bitvis ganska ointressant och oengagerad vilket gör att dess 2,20 min känns långt. Jag anser att budskapet mycket väl hade kunnat levererats under betydligt kortare tid och dessutom medverkat till att filmen hade blivit bättre. Tonen och färgerna är bra och av bilden finns inget övrigt att önska men filmen som helhet är ganska tråkig och intetsägande. Nu är det dags för den stora paradoxen i min recension nämligen att trots dessa brister så är den stundtals mycket bra och skådespeleriet är på topp. Detta medför att filmen som helhet är bra men att den kunde ha blivit så mycket bättre.

J

J

J

-

Som ni själva kanske uppmärksammar från omslaget ovan så vann Kate Winslet en Oscar för bästa kvinnliga huvodroll i den här filmen och jag kan inte mer än att hålla med. The reader (2008) är en historia som kärlek, påverkan från barndomen och skuld. Hanna Schmitz (Winslet) arbetar i början av filmen som spårvägskonduktör och möter av en slump den 15-årige pojken, Michael Berg (Ralph Fiennes, som vuxen och David Kross som pojke). Historien spänner från 1950-talets till 1990-talet Berlin och de två träffas i samband med att Michael blir sjuk och Hanna tar hand om honom. De två inleder senare en kärlekshistoria och är älskare under några månader men det hela tar abrupt slut när Hanna helt plötsligt en dag försvunnit. Michael går sedan vidare och blir advokat men träffar åter Hanna under olyckliga omständigheter där hon står åtalad för mord.

Det är underbara skådespelare i den här filmen och Winslet och Fiennes spelar verkligen ut hela registret i filmen likaså Kross. Miljöerna är underbara och likaså berättartekniken i filmen och handlingen håller verkligen hela vägen. Det här anser jag vara en film som skapats på ett sätt som filmer borde göra. Det är alldeles för många filmer som har luckor och hål i sig där inte karaktärerna känns äkta och engagerade. Jag vill verkligen rekommendera denna till er läsare och hoppas att ni kommer att tycka likdant som jag då det är en film som förtjänar beröm och erkännande.

J

J

J

J

The boat that rocked (2009) handlar om Young carl som blir skickad till en båt som ung. Båten i det här fallet är en flytande rockstation som medveten har lokaliserat sig ute på nordsjön för att undvika lagarna angående rockmusik på 1960-talet. Då den är den enda av sitt slag har den enormt höga lyssnarsiffror och de som jobbar på stationen blir mer eller mindre idoliserade och behandlas som rockstjärnor. På båten finns en regel om att bara killar är välkomna men de har gjort ett undantag för Felicity som är öppet lesbisk. Alla som jobbar där är dessutom original vilket medför en hel del annorlunda inslag.

Jag gillar den här filmen och dess rollbosättning som inkluderar namn som Phillip Seymour Hoffman och Bill Nighy. Alla som är med i filmen gör bra rollprestationer och filmen känns lite udda och inspirerande. Att den dessutom innehåller en hel del bra musik är ju natruligtvis en krydda på moset och gör att filmen blir ett snäpp bättre i mina ögon.  Jag skulle vilja rekommendera denna film som är en film som är lite utanför de storslagna producerade Hollywood rullarna och bryter av som en trevlig överraskning för att se något annat för ett tag.

J

J

J

J

Ice princess (2005) eller isprinsessan som den heter på svenska  är en Disneyfilm. Efter att ha sagt det så kan inte några misstag uppstå hur filmen utspelar sig. Casey Carlyle (Michelle Trachtenberg) är en väldigt ambitiös tjej som brinner för fysik och har sin framtid utstakat som stipendieelev på Harvard. När hon skall göra sitt stipendieprojekt så fastnar hon för konståkning och bestämmer sig för att bevisa med formler vad som krävs för att utföra vissa moment inom konståkning. För att ytterligare förstå vad hon pysslar med börjar hon själv åka och upptäcker att hon har en verklig talang för det. Hon känner en passion som hon inte känt förut och därför vacklar hon om framtiden.

Det här är som jag tangerat ovan en riktig Disneyfilm i sann anda. Motgångar, framgångar och väldigt tillrättalagda händelser. Det hela blir en aning sliskigt  och lite väl mycket många gånger. kan du leva med detta eller tom gillar den framtoningen så tror jag inte att filmen gör dig besviken. Det finns dessutom ett visst ögongodis i filmen genom att Hayden Panettiere medverkar i en stor roll. Dessutom återfinner vi Kim Cattrall i rollen som hayedens bitska och överambitiösa mamma.<

J

J