Starfield

Wall Street:money never sleeps (2010) är uppföljaren till klassikern från 1987. Michael Douglas gör återigen rollen som Gordon Gekko. Jake Moore (Shia LaBeouf) håller på inom börsen och är sambo med Gordon Gekkos dotter, Winnie. Winne har under tiden som Gekko suttit i fängelse tagit avstånd från pappan och vill absolut inte ha något att göra med honom. När Gekko kommer ut från fängelset och håller föreläsningar på hans forna skola kan inte Jake låta bli att åka dit och titta. Efter föreläsningen så tar han kontakt med Gekko och berättar att han är tillsammans med hans dotter. Tillsammans gör de en deal med varandra där Jake skall se till att skaffa fram en medling mellan Gordon och Winnie och att han som motprestation skall se till att fälla hans nemesis Bretton som han håller ansvarig för hans mentors död.

Det här blir naturligtvis pannkaka av det hela. Filmen är förutsägbar hela vägen genom. Gekko är naturligtvis en alltigenom ond person som inte kan slitas från sitt kall inom börsen. Winnie och Jake blir naturligtvis osams pga detta och lite annat osv. Jag tycker att Shia gör en dålig val genom sin medverkan i filmen. Shia varken höjer eller sänker filmen och jag kunde lika gärna se någon annan helt obeprövad skådespelare leverera samma sak. Trots att historien är förutsägbar så tycker jag att den är godkänd som en matinéfilm som man kan se en bakfull söndag. Jag vill inte rekommendera denna men skall nog trots allt se den så vill jag att ni skall gå in med öppna ögon för vad det är och inte ha några förväntningar på den.

J

J

-

Remember me (2010) handlar om två olika familjer dels familjen Hawkins som är splittrade efter att en utav sönerna i familjen begått självmord. Tyler (Robert Pattinson) är den som stod närmast brodern eftersom de bara skiljde några år mellan dem. Föräldrarna Charles (Pierce Brosnan) och Diane (Lena Olin) har sedan sonens bortgång skiljt sig då den händelsen splittrade dem. I en annan del av staden finner vi familjen Craig som delar ett annat livsöde nämligen att leva med sorgen efter mamman i familjen brutalt blivit mördad inför en ung Ally (Emilie de Ravin). Ally lever tillsammans med sin pappa som är polis. Historien kretsar kring Tyler och Ally som träffas på skolan efter att Tyler medvetet har valt ut henne pga en tidigare incident med hennes far.

Jag har hela tiden haft ganska stora förhoppningar på den här filmen och jag måste säga att de slog in när jag såg den. Jag tycker att det finns många historier om kärlek men det behövs något utöver de vanliga för att de skall stå ut och det gör den här. För mig så associerar jag den här filmen lite med Ps I love you inte för att de har något annat än kärleken gemensamt utan för att den liksom den här filmen har något speciellt som gör den sevärd. Visst det finns en hel del klychor i den här filmen men det är inget som stör istället grips jag av det väl utförda skådespeleriet (i alla fall utom Robert Pattinson som verkar ha fastnat i samma minspel som i Twilight och inte kan bjuda på något nytt) som vi får se speciellt hos en ung Ryby Jerins som spelar den yngsta dottern Hawkins. Jag kan lätt se vem utav Twilight huduvrollsinnehavarna som är bäst och det är Kristen Stewart som gör en väldigt bra tolkning i The runawasys. Jag kan rekommendera den här till er för det är en annorlunda bra kärleksfilm.

J

J

J

J

Nowhere boy (2009) handlar om John Lennons ungdomsliv dvs tiden innan han slog igenom med The Beatles. Vi får följa hans krångliga uppväxt och hur hans mamma lär honom att spela banjo vilket blir startskottet till hans intresse för musicerande.

Jag är svag för The Beatles men kan jag inte tillräckligt mycket om John Lennon för att kunna verifiera eller falsifiera filmens faktainnehåll. Jag tycker dock att det var en intressant film men jag tror att man måste uppskatta eller ha ett intresse av Lennon för att få någon behållning av denna. Om ni inte har det så tror jag att det kommer att vara en ganska platt film som till och med kan vara ganska tråkig. Själva utförandet av filmen är ok även fast man kan ifrågasätta vissa skådespelarinsatser. Se den om ni vill se lite kuriosa angående Lennon, om inte låt bli.

J

J

Love Happens (2009) med Aaron Eckhart och Jennifer Aniston. Burke (Eckhart) är en änkeman som efter att hans fru gått bort skrivit en bok om detta som gör att han numera åker runt och håller föreläsningar i ämnet. Allt rullar på i lavinartad fart och Burke har inte tänkt på någon ny kvinna innan han råkar stöta i hop med Eloise (Aniston). Eloise arbetar som florist och arrangerar bland annat blommorna på hotellet som Burke bor på. Till att börja med så visar hon inget intresse för honom med allt eftersom börjar de gå ut på mer dejtliknande möten.

Jag tycker att den här filmen är en prototyp på hur många andra filmer som helst inom samma tema dvs romantisk komedi. Det är därför svårt att ge den något högre betyg då jag inte heller tycker att den var speciellt bra utförd. Man har med andra ord sett det förut och du har sett den i bättre tappning. Visst den är en stunds underhållning men jag skulle i alla fall rekommendera en annan film om du verkligen inte känner att du vill se denna, vem vet du och jag kanske har diametralt annan uppfattning om film.

J

J

-

Mr Nobody (2009) är en film som jag snubblade över när jag letade efter sevärda filmer. Den hade fått otroligt bra kritik så då tänkte jag att jag ger den en chans. Nemo Nobody (Jared Leto) är den sista äkta människan. Han tillhör ett utdött släkte då andra numera är modifierade så att de inte dör. Intresset är stort och det kommer en journalist för att intervjua honom om hans liv. Nemo är nu 120 är gammal och vi får följa hans liv genom olika skeenden och vägval som han har gjort genom livet.

Jared Leto som vi såg i bla requiem for a dream gör här igen en alldeles utmärkt rolltolkning av en inte helt lätt person. Historien är stundtals svår och det är flera klipp fram och tillbaka som tillsammans skapar en helhet. Resan är över 2 timmar lång och jag måste säga att jag njöt av den hela tiden. Förutom det väldigt fina bildspråket så gör samtliga skådespelare bra tolkningar. Jag tycker att man kan jämföra den med filmer som "The butterfly effect" eller "Eternal sunshine of the spotless mind" - två filmer som behandlar tidspussel. Historien bakom filmen är också berättansvärd, den har tagit 13 år att skapa. Jag tycker filmen är en välbalanserad mix mellan science fiction, romantik och tidpussel.

J

J

J

J

Invictus (de oövervinnerliga, 2009) är en film om Sydafrika och uppbyggnadstiden under Nelson Mandelas (Morgan Freeman) första tid som president. Filmen inriktar sig som en metafor för uppbyggnaden av natiionen på det världsmästerskap i rugby som skall hållas just i Sydafrika. Springbrooks, det sydafrikanska rugbylaget som var en typisk rasistisymbol tillät inte färgade spelare. Istället för att motarbeta detta så stöttade Mandela deras ursprung och regler och arbetade för att de skulle representera de nya Sydafrika. Filmen är tudelad och vi får följa den sydafrikanska kaptenen Francois Pinnear (Matt Damon) via familjens reaktioner när Mandela blir valt till hans slutliga uppdrag att se till att Rugbyn skall ena landet.

Clint Eastwood ligger bakom filmen och har på senare gjort riktigt bra filmer vilket fick mig att höja förväntningarna på filmen. Detta medförde att jag blev besviken på resultatet. Inte för att det inte fanns de obligatoriska gripande scener som skall finnas i dessa typer av filmen utan för att resten av filmen tyvärr inte höll lika hög klass rakt igenom. Både Freeman och Damon gör bra och trovärdiga roller men tyvärr så finns det vissa delar av manus vilket gör att filmen tappar i intensitet och spänning. Själva upplägget med en blandning av sport och orättvisor borde ha tilltalat mig mer vilket torde innebära att filmen inte riktigt år upp i standard. Jag räknar inte denna som ett mästerverk men den är bra.

J

J

J

The Runaways (2010) innefattar en utav de hetaste skådespelerskorna för närvarande samt en barnskådis som har vuxit upp. Filmen är baserad på Cherie Curies självbiografi om bandet The Runaways som var populära på 70-talet.  Joan Jett (Kristen Stewart) vill inte höra av tjejer skall spela akustisk gitarr utan hon har redan bestämt sig för att spela rock och inte nog med det hon skall starta ett tjejrockband. Utan att ha någon demo eller band så får hon producenten Kim Fowley intresserad. Tillsammans med 3 andra tjejer (varav en är Lita Ford) letar de efter en sångerska och träffar då av en slump på Cherie (Dakota Fanning) som egentligen inte har någon som helst erfarenhet av att sjunga men som har utseendet och den rätta attityden. Naturligtvis så tar de världen med storm och blir större än störst vilket resulterar att att de går åt skogen för bandet men det vet ju vi som kan historien redan vid det här laget.

Jag tycker att det är coolt att två tjejer som Fanning och Stewart lyckas med det här. I min värld så är de trovärdiga och göra bra rollprestationer, speciellt Fanning som vi sett som barnskådespelerska i många olika filmer. Det är alltid en svårighet att gå från en duktig barnskådespelerska (Culkin mfl) till att bli etablerad som vuxen men jag tror att Fanning har vad som behövs för att lyckas, hon är duktig hon har drivkraften och kontakterna och publiken är nyfiken att se hur hon kan lyckas. Stewart gör också en bra figur där hon för mig lyckas gå från den extremt töntiga Bella Swan till att faktiskt lyckas axla rollen som Joan Jett, som att gå från natt till dag. Jag tror också att hon har en framtid då hon visar att hon faktiskt kan skådespela. Jag visste inte historien av bandet och jag hade inte direkt hört deras backkatalog så för mig är det trots allt den stora behållningen. Tyvärr så brer de på lite för mycket och det blir övertydligt vad filmens budskap och detta gör att filmen går på tomgång efter ungefär en timma vilket är tråkigt. Det märks även att filmen är baserad på en bok av Curie då övriga bandmedlemmar inte får stor plats. Resultatet blir att det blir en aning klichéartat men bra.

J

J

J

Harry Brown (2009) med Michael Caine rollen som den pensionerade Harry Brown. Den numera pensionerade marinsoldaten Harry lever numera ett ganska stillsamt liv där han i stort sett bara förflyttar sig mellan hemmet, puben och sjukhuset där hans fru ligger inne. På puben spelar han gärna schack med sin bästa vän Leonard. I staden finns ett ungdomsgäng som gärna gör livet surt för lokalbefolkningen och Leonard har tom gått så långt att han bär omkring en bajonett för att skydda sig själv. En dag hittas Leonard död och det är uppenbart vilka som har begått dådet men polisen kan inte göra något då det inte finns några vittnen. Harry har då tröttnat och tar saken i egna händer.

Michael Caine är för mig en alldelles utmärkt skådespelare som kommer att lämna stora hål efter sig den dagen som han går bort. Vi har på senare sett honom i Batmanfilmerna men även i Inception. Han gör alltid utmärkta rollprestationer utan att för den delen briljera. I Harry Brown får han chansen att briljera då detta är hans första huvudroll på mycket länge. Jag tycker att han tar den chansen och ger den faktiskt ytterligare lite. Filmen som sådan är bra med en bra handling och lite eftertänksamhet om bla civilkurage. Det är en ganska udda film men den är väl utförd och spännande. Egentligen är det inte min smak vilket gör att jag inte riktigt kan sätta betyg i absoluta toppskiktet. Jag rekommenderar den här till er därute och jag hoppas att ni tycker lika bra om den som jag.

J

J

J

Up in the air (2009) med George Clooney handlar om Ryan Bingham som har som jobb att resa runt och agera som den som berättar när företag skall säga upp sin personal. Detta kan anses som en föga uppmuntrande jobb men Ryan tycker om sitt jobb även om det innebär att han mer eller mindre befinner sig på resande fot året runt. Med tanke på hans extensiva resande så trånar han dessutom efter att bli den sjunde amerikanen som får ihop 10 miljoner flygmil då den som får det blir belönad med ett paltinumkort. Hans resande och han jobb sätts dock på sin spets när en kollega till Ryan övertalar chans chef att det är oekonomiskt att resa runt och att hans arbetsuppgifter lika väl kan utföras via ett videokonferenssystem.

Jason Reitmans (regissören) karriär sköt i höjden efter hans succé med Juno. I den här filmen så lyckas han enligt mig bättre än med Juno som jag å andra sidan anser vara överreklamerad. Jag tycker att Up in the air visar en både sarkastisk och nitisk bild av en person som profiterar på andra olycka samtidigt som han själv egentligen inte har något emot detta. Clooney gör en väldigt bra prestation i den här filmen tillsammans med övriga skådespelare. Jag tycker dock inte riktigt att den levde upp till mina förväntningar vilket gör att betyget omedvetet sänks. För mig så höll inte intresset hela vägen mest på grund av att den inte var riktigt så briljant utförd som jag kanske från början trodde. Den sista delen av filmen blir lite väl mycket Hollywoodkliché för min smak och den känns lite för överarbetad.

J

J

J

Shutter island (2010) med Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley och våran Max Von Sydow. Året är 1954 och poliserna Teddy (DiCaprio)och Chuck får i uppdrag att undersöka försvinnandet av en patient (Rachel) på det avlägsna Shutter Island. Medans vi får följa Teddy i hans strävan efter att lösa hans ständiga mardrömmar och hans tilltagande migränbesvär så förs handlingen framåt.

Jag tycker att det är svårt att riktigt berätta synopsen till den här filmen utan att avslöja för mycket och kommer därför inte att skriva mer om detta. Ni kommer själva att komma underfull med varför om ni har sett filmen. Själva bildspråket i filmen är vacker och Scoseses gör ett bra jobb för att förmedla handlingen i både bild och ord. Jag har vid flera tillfällen kritiserat svensk film och svenska skådespelare och detta blir yttermera tydligt när vi får se ett sådant fullblodsproffs som Max Von Sydow. Även fast han inte har någon direkt huvudroll så görs hans prestation mycket bra och han är mycket trovärdig i sin roll som Dr Naehring. I min värld så är det faktiskt skiftande kvalité på Scoseses backkatalog med pärlor om The departed, Goodfellas, Taxidriver och Aviator. Som svin skulle jag säga bla Gangs of New York. I min värld så träffar han med den här filmen någonstans mittemellan. Eftersom den blev så hypad med Oscarutmärkelse och allt så blev jag faktiskt lite besviken. Jag tycker att den inte riktigt klarar av att hålla spänningen på topp hela filmen utan för mig är det skiftande kvalité. DiCaprio gör som alltid riktigt bra roller och detsamma får sägas om de andra karaktärerna i filmen. För mig är det inte där som det faller utan på själva berättartekniken och filmens framskridande. Missförstå mig inte, det är en bra film men det kommer inte att tillhöra av utan de bästa med Scorsese.

J

J

J

Snabba cash (2010) som är baserad på den uberpopulära boken av Jens Lapidus. JW (Joel Kinnaman) är brat och hänger med de andra rika på Stureplan. Då han inte har en rik bakgrund är han tvungen att jobba i hop sin pengar genom att köra taxi och bo billigt i en sjaskig studentlya. Jorge är en kriminell förortskille som har en stor knarkdeal på gång. Mrado är en serbisk hitman som vill sluta sin kriminella karriär för att ta hand om sin dotter. Alla dessa tre historier vävs sedan ihop.

Jag vill till att börja med tala om att jag inte har läst boken och jag har ingen dragning till att läsa den heller. Jag tycker att den här filmen är överreklamerad, främst med tanke på dess hype. Jag förstår inte storheten i den här och den svenska dialogen känns inte äkta eller trovärdig. Jag hade inte stora tankar om filmen innan jag såg den och jag måste väl säga att den trots allt levde upp till mina låga förväntningar. Skådespelarinsatserna känns taffliga och jag tycker att det lyser igenom att de är många "nya" stjärnskott som fått plats i den här filmen. Det som dessutom gör mig en aning konfunderad är att den tekniska kvalitén på filmen är medelmåttig med lite pixlig bild.

J

J

The Joneses (Familjen Jones, 2009) med Demi Moore och David Duchovny. The Joneses ser ut att på ytan ha allt, en bra inkomst, prylar i överflöd och ett hett och lyckligt äktenskap och två underbara barn som både är duktiga i skolan och har rätt saker. Det som inte omvärlden vet är att de egentligen är en sammansatt projekt för att marknadsföra produkter innan de kommer ut i handeln. Kate Jones (Moore) är ledaren för experimentet och följaktligen även bossen för familjen som har ansvar för att hålla siffrorna uppe. När Steve (Duchovny) börjar ifrågasätta moralen i taktiken så måste hon träda in för att försöka rädda situationen. Kommer det här att hålla?

Själva idén till filmen är både intressant och ganska bra. Utförandet är också ganska bra faktiskt men det är något som ändå gör att filmen inte håller hela vägen, troligtvis för att den blir förutsägbar och ganska tråkig. För mig är det tämligen självklart hur de kommer att gå, har ni inte sett den så kan ni roa er med att gissa efter att ha sett ungefär 5 minuter. Rollerna är ganska roliga och intressanta och filmen är ok men inte så mycket mer. Jag trodde att den skulle vara lite bättre så jag är faktiskt lite besviken.

J

J

Defiance (Motstånd, 2008) med Daniel Craig utspelar sig under andra världskriget där vi får möta de judiska bröderna, Tuvia (Craig) och Zus. De gömmer sig i skogen mellan vitryssland och polen. Tillsammans så lyckas de inte bara överleva utan attrahera andra liknande som kommer till skogen för att skapa sig en fristad. Det hela blir naturligtvis en aning riskabelt då mängden gör att de gör väsen av sig som i sin tur innebär exponering av tyskar. Skaran växer hela tiden och det blir svårare och svårare att hålla i hop gruppen och deras olika viljor.

Jag är lite kluven angående den här filmen. Visst jag tycker att den är bra men jag tycker inte att den är så bra som vissa andra filmer kan vara inom genren. Det är många filmer med andravärldskrigstema som verkligen står ut för mig (Schindlers list, The Piano m.m). För mig så blir den här lite undanträngd då den inte håller samma klass. Craig gör en ganska bra roll och det är dystert och tungt. Den saknar dock något som gör att den skall attrahera mig fullt ut. Jag tycker att handlingen går lite på tomgång och man förstår budskapet utan att behöva lägga ut filmen under fullt så lång tid.

J

J

J

Julie and Julia (2009) med Meryl Streep. Filmen är handlar om när bloggaren Julie Powell (Amy Adams) 2002 bestämmer sig för att laga varenda recept i den berömda Julia Childs kokbok (Streep). Vi får i filmen följa båda deras mödor för att lyckas med sina ideér. I Julies fall så handlar det om när hon som hemmafru har bestämt sig för att börja laga mat och hur hon sedan skapar den berömda kokboken som sedan är förebild för Julie Powell.

Den här filmen var helt ok även om den inte tillhör en utav mina absoluta favoriter. Trots att de lever i parallella tider så har de vissa saker gemensamt. Med en stor klick smör, passion och total oräddsla så kan det komma långt och skapa något eget. Jag tycker som vanligt att Streep är bra i sina roller. Det här är väl egentligen något av en chickmovie men den fungerar även för män. Den känns dock aning för lång och lite tråkig samt att den inte riktigt griper tag i mig vilket gör att det får godkänt.

J

J

The road (Vägen, 2009) med Viggo Mortensen som har gjort minst sagt tvivelaktiga roller sedan hans Aragon. Vi befinner oss i ett post-apokalyptiskt Amerika. Det har gått några år sedan den stora utrensningen och vi får följa far och son på sin resa och strävan efter att nå något bättre. Landskapet består mest av aska och annat otrevligt. Människor litar inte längre på varandra utan det råder stor konkurrens för att få tag på skydd och föda. Allt som de har på sig är kläderna på kroppen som de haft i många år och som för länge sedan har sett sina bästa dagar. De har hört om att det skall vara bättre på andra sidan kusten och beger sig därför ditåt men det går sakta till fots.

Som jag skrev ovan så har Viggo gjort en hel del tvivelaktiga roller men han är duktig skådespelare. I den här filmen så får han utnyttja det och han får dessutom ett bra manus att arbeta med för det här är en riktigt bra film. En film som griper tag i det (det gjorde den åtminstone för mig) och pockar på din totala uppmärksamhet. Jag tycker att den är vacker i alla dess eländighet och att en sådan simpel scenografi med ganska få skådespelare och skön som omväxling. Det är som ni säkert förstått vid det här laget en dyster film men den är ändå mycket fin på sina ställen med sonens och faderns relation. Jag rekommenderar verkligen den här till er som inte har sett den. Att den skulle vara vårens bästa film håller jag dock inte med om men den är riktigt riktigt bra.

J

J

J

J

Wall street (1987) innehåller en massa kända skådespelare såsom Michael Douglas, Charlie Sheen, Martin Sheen och Daryl Hannah. Bud Fox (Sheen Jr) är en aktiemäklare på det glada åttiotalet som jobbar på en firma men som drömmer att få chansen att tjäna de stora pengarna. Han spenderar sina dagar med att ringa upp storfräsare från en lista för att övertyga dem att han skall få investera deras pengar. Som ett sidoprojekt studerar han den extremt girige men framgångsrike Gordon Gekko (Douglas). Han får kontakt med Gekko och lyckas göra ett bra intryck så att han får investera en del av hans pengar men Gekko kräver mer, han kräver insidejobb om aktietips och annat som egentligen är olagligt men lovar å andra sidan stora pengar åt Fox.

Det var egentligen inför biobesöket av Inception med dess trailer av den nya Wall Street 2 :money never sleeps som jag kom på att jag faktiskt inte har sett hela den här filmen utan bara valda delar. Eftersom det här är en klassiker så ville jag naturligtvis se den och nu har jag gjort slag i saken. Jag måste säga att jag faktiskt blev lite negativt överraskad. Till att börja med gjorde jag följande observationer, Douglas passar som handsken för den här typen av roller med kallblodiga människor som totalt saknar empati. Charlie Sheen ser exakt ut i filmen som han gör nu mer än 20 år senare. Det är roligt att se Charlie och Martin spela mot varandra. I annat fall så tycker jag filmer är lite småunderhållande men att den inte är en utav mina klassiker, den är helt enkelt värd att se men inte så mycket mer.

J

J

J

Requiem for a dream (2000) finns med på imdb:s lista över de 250 bästa filmerna och den förtjänar den platsen. Filmen handlar om fyra olika personer som på ett eller annat sätt är sammankopplade med varandra. Filmens tema är droger, att droger förgör, att de gör att personer blir helt andra personer och att de tillslut bara leder till en förtidig död. Sara Goldfarb har en sjuklig mani som gör att hon drömmer att vara med i tv, för att kunna vara det så börjar hon gå på bantningspiller som sedan leder till ett beroende. Harry Goldfarb (Jared Leto) är Sarah son men lider av ett lite mer konventionellt drogberoende. Han är tillsammans med Marion Silver (Jennifer Connelly) men nästan hela deras tillvaro går ut på att planera hur de skal få nästa kick. Tyrone är polare med Harry och har exakt samma problem. Alla dessa själar och dessa förbannade droger.

Jag har hört mycket om det här filmen innan jag såg den och jag vet faktiskt inte varför det tog så lång tid innan jag tog mig i kragen och såg den kanske för att jag trott att den skall vara extremt tung. Den är också extremt tung och den är väldigt sorglig, deppig och djup. Låt dock inte detta hindra er från att se den för den är även riktigt bra. Vissa filmer kanske man bara vill se en gång såsom Schindler's list eller Lilja forever. Det har inget att göra med om de är bra eller inte men de är bara så att det är sällan man mår så fruktansvärt bra att man vill komma ner lite från glädjen. Det här är en sådan film. Jag har svårt att se att jag kommer att se den igen men den kommer att ge mig bestående intryck. Har ni inte sett den här filmen så rekommenderar jag er att se den för det är en utav dem som jag tycker att man borde ha sett åtminstone en gång i livet.

J

J

J

J

+

The blind side (2009) med Oscarvinnaren för bästa kvinnliga huvudroll, Sandra Bullock. Michael Oher är en pojke med minst sagt trassliga förhållanden. Leigh Ann Tuohy (Bullock) har i sin tur allt, hon har 2 underbara barn och en bra make samt väldigt mycket pengar. De är alltså varandras kontraster men trots allt detta så hittar de varandra. Med tanke på Michaels historia så har han svårt att lita på personer och detta medför å sin tur att han inte gör så speciellt bra intryck. Det här är den sanna historien om hur hon tar Michael under sina vingar och hur hans självförtroende ökar för att sedan bli en NFL spelare.

Jag måste säga att för mig var det väldigt otippat att den Sandra Bullock skulle vinna en Oscar. För mig har hon alltid varit den här tjejen som passar bäst i romantiska komedier och inte direkt gör helgjutna trovärdiga roller (tänk Speed, Miss secret agent, All about Steve m.m) men tydligen straffar det sig att vara fördomsfull för jag tar av hatten och saluterar henne för denna rollprestation. Att filmen dessutom är riktigt bra och får en att sitta som klistrad under sin speltid skadar ju inte heller direkt. Jag har alltid varit en sucker för filmer där man porträtterar sporthändelser och det finns många sådana som är väldigt bra men det här är definitivt en utav mina favoriter. För mig så gör det inget att den ibland blir lite sliskig och sockersöt för det passar filmens anda. Detta är en riktig tårdrypande dramafilm med hjärtat på dess rätta ställe som jag verkligen rekommenderar alla som inte har sett att se.

J

J

J

J

+

C.R.A.Z.Y (2005) är en fransk film som jag upptäckte i samband med att Ronny Svensson satt i ett morgonprogram och listade förra deceniets bästa filmer enligt honom. Filmen är ett familjedrama som handlar om en ganska dysfunktionell familj som ändå delar kärlek och en hel del dårskap. Filmen utspelar sig från Zacs perspektiv som är den fjärde sonen till Gervais and Laurianne Beaulieu. De andra fyra har alla sina egenheter bla har vi Raymond som är en knarkare men Zac har alltid betecknats som lite speciell av sin mor bla för att han är född samma dag som Jesus var men även för att en väninna till henne sagt att han hade gåvan att läka.

Jag måste säga att jag inte ångrar att jag sett den här, den är faktskt så bra som det står ovan på fodralet men jag å andra sidan tycker om den här typen av lite skruvade dramakomedier med ganska speciella karaktärer. På något sätt så lyckas den krypa under min hud och tränga sig in mot mitt hjärta och lämna ett spår efter sig. Om jag skulle jämföra med något så är "Little miss sunshine" lite åt det här hållet, det handlar om en skruvad familj och deras eskapader men det är en viktig sak som skiljer dessa åt, den här är bättre och roligare. Om ni inte sett den så rekommenderas den varmt.

J

J

J

J

The hurt locker (2008) är nyligen vinnare av 6 st Oscar bla den för bästa film. I Irak finns många amerikanska soldater och bland dem får vi följa livet hos en bomdesarmeringsgrupp vars enda uppgift hela tiden är förenad med absolut livsfara. Sergant James (Jeremy Renner) är gruppens nye ledare och han är flankerad av Sergant Sanborn (Anthony Mackie) och specialisten Eldridge (Brian Geraghty). James har en speciell cowboymentalitet vilket gör att han känns totalt likgiltig inför sitt eget varande här på jorden. Problemet är att hans närmaste mannar, Sanborn och Eldridge även blir indragna i detta. Eftersom James är exceptionellt duktig på att desarmera bomber ser hans överordnade mellan fingrarna med hans tillvägagångssätt. Bakom varje hörn lurar en ny potentiell dödsfälla vilket när som helst kan explodera och sätta alla regler ur spel.

Kathryn Bigelow fick efter hennes fiasko med filmen K19 en stämpel på att vara en som aldrig lyckas i branschen och det har tagit henne 7 år att komma tillbaka till Hollywood och få göra det hon vill. Man kan ju lätt anse att detta är hennes stora revansch med tanke på den genomslagskraft som den här filmen har fått genom Bafta och Oscargalorna. Att kunna konkurrera om Oscar samma år som Avatar som blivit enormt uppskriven är naturligtvis bara det en prestation i sig själv. Att dessutom göra det rättmätigt anser jag vara ännu större. Filmen utspelas med en stor realism och fokus har lagts på invividnivå. Bigelow har skrapat bort alla moraliska och politiska motiv och följer i stället mannarna och deras vardag. Alla skådespelare i filmen gör ett mycket gott jobb men den som sticker ut allra mest är Jeremy Renner i hans roll som den något psykiskt instabila James som ändå med sina okonventionella metoder får jobbet gjort. Eftersom det handlar om bomber så är det naturligtvis en hel del smällar i den här filmen och jag tycker att ljudet är alldeles utmärkt för att vara DVD. Jag vet även att DVD utgåvan finns med DTS spår och misstänker utan att egentligen ha något belägg för detta att Blu-rayen har DTS master. Att Bigelow har lyckats skapa detta mästerverk med väldigt små resurser innebär definitivt att det egentligen inte har någon betydelse för filmens  sammanlagda kvalité hur stor budgeten är. Jag rekommenderar verkligen den här filmen till er alla. Den är mycket stark men väldigt sevärd.

J

J

J

J

+

My sister's keeper eller Allt för min syster (2009) är en dramafilm är det mer tårdrypande slaget. Familjen Fitzgerald får till att börja med dottern Kate. Allt är frid och fröjd till en början men ungefär vid 4 års ålder visar det sig att hon lider av leukemi. Mamman, Sara (Cameron Diaz) går helt upp i detta och slutar sin karriär som jurist för att ta hand om sin dotter på heltid. Pappa, Brian arbetar som brandman och är den som får ta hand om försörjningen av familjen. När detta hemska inträffar har de redan ett barn till, sonen Jesse. På inrådan av läkaren skaffar de ytterligare ett barn, Anna genom provrörsbefruktning som är modellerat för att kunna vara donator för Kate. Tyvärr räcker inte donationerna och tillståndet förvärras och när Kates njurar håller på att ge upp bestämmer sig Anna för att söka juridisk hjälp för att slippa vara donator längre. Detta ställer naturligtvis familjens sammanhållning och väljande av sida på sin spets.

Den här filmen har fått väldigt god kritik från de som har sett den och den är definitivt gripande och mycket tankvärd. Det är ingen lätt film att se speciellt inte när man själv har barn. Jag själv har ingen aning om hur jag skulle ställa mig till detta om jag vore i deras situation. Jag tycker att alla skådespelare gör ett gott jobb och jag är faktiskt lite förvånad att en sådan som Diaz kan spela så övertygande. Den bästa rollen gör dock Sofia Vassileva som den cancersjuke dottern Kate. Det här är en utav de mest gripande filmer på senare tid och "the notebook" är ju en riktigt bra film vilket till viss del kan fungera som pekpinne även om den här filmen har ett helt annat djup med en mycket mer tragisk historia. Jag kan inte uttala mig om varken ljud eller bild då jag såg den här på en tjocktv med endast de inbyggda högtalarna.

J

J

J

J

Powder blue (2009) är en film med Jessica Biel, Forest Whitaker, Ray Liotta och Eddie Redmayne. Dessa fyra personer är huvudpersonerna i detta drama som på samma sätt som i exempelvis Babel vävs samman allteftersom historien spelas upp. Rose Johnny (Biel) är en ensamstående mor som försörjer sig som strippa. Hennes son ligger på sjukhus i coma och hon är ganska trasig som människa med litet hopp om att finna lycka i livet. Charlie (Whitaker) är en präst som har tappat tron till livet. Qwerty Doolittle (redmayne) är en bregravningsentreprenör vars finansiella ställning verkligen är tvivelaktig och jack Doheny (Liotta) är nyligen utsläppt från ett 25 årigt fängelsestraff. Kring dessa personer kretsar historien i en dystert Los Angeles runt juletid.

Jag gillar verkligen dessa filmer där historierna sammanvävs. Det är extra roligt när man dessutom hittar en film som är riktigt bra som inte är så känd, det känns lite som att hitta en tusenlapp i jackan som du haft i garderoben ett längre tag. Jag har haft mina dubier angående Miss Biels skådespelartalanger men jag måste säga att hon slår mig med häpnad i den här filmen och klarar sig riktigt bra i en tung och allvarlig roll. Jag gillar verkligen den här och kan rekommendera den till er alla. Som en liten parentes är detta den sista filmen som Patrick Swayze var med i innan han gick bort. Det kommer inte att gå till historien som en utav hans mest minnesvärda roller men han gör det helt ok. Ljudet är helt ok även om det inte var någon uppseendeväckande. Filmens namn anspelar på färgen blått och det går igen i många teman i filmen bla har alla huvudrollsinnehavarna blåa ögon bortsett Whitaker och det är många gånger vi får se scener som är filtrerade i blått ljus.

J

J

J

J