Starfield

Saw VI (2009) är en direkt uppföljare av Saw V. Agent Strahm är nu död och vi får se Hoffman fortsätta att utföra dåd i Jigsaws namn. Det finns dock en parallell agenda hos Jill som var Jigsaws fru.

Jag tycker att den här håller ungefär samma klass som film nummer fem. Detta är underhållning ett tag men kommer inte att lämna några bestående intryck på mig. Jag har dock bestämt mig att beta av samtliga filmer som kommer ut i Saw serien och om de fortsätter så här så lär jag hålla på ett tag då det hela tiden verkar pumpa ut nya filmer i serien.

J

J

Saw V (2008) är som ni säkert förstår nummer fem i serien om Jigsaw och hans efterföljare. Mark Hoffman är nu uttalad efterträdare av Jigsaw men agent Strahm är han på spåret samtidigt som Hoffman nu sätter i gång ett nytt spel.

För mig så är det här ett steg framåt i serien igen efter svaga insatser i seriens nummer 3 och 4. Jigsaw lever kvar genom att hans röst används i filmen och vissa bilder på honom fortsätter att flimra förbi. Jag tycker att trots att man har mjölkat serien länge nu så håller dessa filmer ändå högre klass än de flesta andra filmer inom samma genre. Om detta säger mer om konkurrensen eller Saw-serien låter jag var osagt, troligtvis är det en kombination därav. För mig så är det fortfarande ganska spännande och väl utförda filmer med nya fällor som hela tiden dyker upp. Detta ser jag som en stunds underhållning.

J

J

Saw och Saw II (2004 , 2005). Jag tänkte dra av lite recensioner på de Saw filmer som jag har sett.  Jag har tidigare recenserat Saw III och IV här i bloggen. Till att börja med kommer här en recension på den första och den andra filmen. Saw handlar om Jigsaw som är en psykopat som har utformat ett system för att kräva egen rättvisa när inte lagens långa arm räcker till. Filmen börjar med att två män vaknar upp bredvid varandra. Den andra filmen är en direkt uppföljare på den första där 5 personer blir lockade till en plats där de måste ta sig ut utan att andras in alltför mycket av den nervgas som sprids i lokalerna.

Jag tycker att de här filmerna var lite nyskapade. Naturligtvis gäller det främst den första filmen. Den bjuder på en del moraliska ståndpunkter och lämnar tittaren förbluffad över alla dess snillrika fällor. Jag kom ihåg jag tyckte att den var riktigt bra inom genren och faktiskt en ganska bra film som helhet. En spännande film som var lite nyskapande. Andra filmen är en direkt uppföljare på den första och fungerar den också även fast överraskningsmomentet är borta. Jag kommer att avge två betyg där den översta symboliserar den första filmen och den nedersta symboliserar den andra filmen.

J

J

J

+

J

J

J

Splinter (2008) är inte 2008 års bästa skräckfilm. Den handlar om paret, Polly och Seth som är ute och campar i skogen när deras tält går sönder. De bestämmer då att i stället ta in på ett hotell över natten. Under tiden har de kriminella paret Lacey och Dennis problem med deras flyktbil. De bestämmer sig då för att kapa nästa bil som råkar bli den som Polly och Seth åker med. Tillsammans hamnar de på ett bensinstation men det visar sig att det är betydligt värre saker som de får oroa sig för. Ett virus kallat Splinter som tar sig in i människornas kropp och tar över den.

Ja vad skall man säga. Jag har vid det här laget sett hur många sådana här som helst och den här tillhör inte en utav de bättre. Jag tycker att det finns en hel del att önska av skådespelarna och jag tycker att historien inte känns trovärdig och engagerar mig. Det här är en dussinfilm som inte ger något bestående intryck.

J

The box (2009). Norma (Cameron Diaz) och Arthur Lewis lever tillsammans som man och fru. En dag så knackar det på dörren och när Norma öppnar står det en man där som påstår sig ha ett unikt erbjudande. Han packar upp en låda som bara har en knapp och som han påstår att om paret bestämmer sig för att trycka på knappen så kommer de bli belönade med 1 miljon dollar. Baksidan av detta är att någon okänd person i världen kommer att få sätta livet till. Nu måste de besluta hur de skall välja.

Den här filmen låter bra när man berättar handlingen men tyvärr så var utförandet inte så bra och spänningen försvann ganska snart. Jag tycker att det är en film som inte når fram till tittaren och som får en att undra hur regissören har tänkt sig detta. Trots allt så är den helt ok men inget som jag kommer att se igen eller som kommer att lämna mig bestående intryck. Jag rekommenderar inte den här till er andra.

J

J

Devil (2010) är skriven av bla M Night Shyamalan och jag tycker att de märks, dels på musiken i filmen men även på handlingen. Filmen handlar om ett grupp personer som träffas i en hiss som sedan mystiskt stannar. Problemet för dem är att de inte är ensamma utan djävulen är även med i hissen. Utanför försöker dels husets säkerhetsvakter men även polisen rädda dem.

Jag har nog sett alla filmerna av Mr Shyamalan sedan han släppte Sixth sense och jag tycker fortfarande att det är den bästa men jag tycker att han har gått tillbaka till rätt spår med den här även fast det inte är han som är regissör. Jag hoppas därför att detta är ett steg uppåt för honom efter riktiga floppar som The happening och The last airbender. Jag tycker att den här filmen är lite av en blandning mellan skräck och thriller och har sin egen lilla prototyp men följer samma mönster som de tidigare Shyamalan filmerna som Sixth sense, Village och Signs. Skådespelarinsatserna svajar en del men det gör faktiskt inte så mycket. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den här filmen och kan faktiskt rekommendera den som en utav de bättre inom genren.

J

J

J

Triangle (2009) är en skräckfilm som handlar om en tjej, Jess (Melissa George) som bor tillsammans med sin lilla son. När hon får ett erbjudande om att följa med och segla så nappar hon på detta. Tillsammans med 3 andra killar och två tjejer ger hon sig ut på en dagseglats men något går fel. Precis när det är som mest idylliskt så blåser det upp till storm och segelbåten kantrar och de blir upptagna på en annan båt, ett stort skepp. När de gått runt på skeppet så visar det sig att de inte ser en enda själ. Hur skall de lyckas komma hem igen bara Melissa vet svaret på gåtan.

Det här är en skräckfilm och den börjar ganska bra men sedan ballar den ur. Regissören envisas att veva historien alldeles för länge och det känns som om filmen går på tomgång. Jag vill inte berätta hur men det visar sig tydligt vad jag menar när man ser filmen. Skådespelarna är inte heller de hämtade ut den högsta ligan och filmen som trots allt fått ganska bra betyg dyker rakt ner i avgrundsdjupet. Med tanke på dess lovande start så väljer jag dock att ge den godkänt.

J

J

-

The fly (Flugan, 1986) av David Cronenberg är en nyinspelning på en gammal film från 1958. Seth Brundle (Jeff Godblum) spelar en vetenskapsman som arbetar på ett sätt att teleportera saker. I början av filmen möter han Veronica (Geena Davis) som är journalist och blir intresserad av hans projekt. Det hela utvecklar sig till att de även fattar tycke för varandra privat. När Seth provar att teleportera sig själv får han av misstag med en fluga i kapseln vilket datorn tolkar som att den skall sammansmälta hans genetiska kod med flugan. Seth börjar sakta men säkert att förändras.

Det här är min typ av skräckfilm. Om jag skulle räkna upp filmer som jag tycker bäst om i genren så skulle det i stort sett bara bli filmer av den gamla skolan. Jag tycker att 99 % av de nyare filmerna inte alls är på samma nivå men sedan finns det undantag som exempelvis the descent. Både Davis och Goldblum gör bra karaktärer och även om det inte har samma specialeffekter som man är van vid nu så fungerar det. Filmen i sig är väl inte så skrämmande direkt utan det är mer en rysare såsom the Shining. Jag tycker att den här filmen håller fortfarande även fast den har drygt 20 år på nacken och jag rekommenderar den till er som inte har sett den eller inte har sett den på länge. Det är en klassiker inom genren.

J

J

J

The Collector (2009) är en skräckfilm i stil med Saw. Akin jobbar på dagarna som hantverkare och för att betala sin ex-frus skuld så bestämmer han sig för att plundra sin nuvarande arbetsgivares hus som han vet står tomt den kvällen. Tyvärr så väljer han just den kvällen när det finns ytterligare en inkräktare i huset som visar sig inte alls vara ute efter pengar. Från att vara ute efter pengar så vänder sig historien mot att vara främst en kamp på att överleva mot snillrika fällor som den otroligt illasinnade andra inkräktaren har gillrat.

Den här filmen påminner en hel del om den första Saw filmen och jag tycker faktiskt att den är helt ok. Den höll i alla fall mig på sträckbänken när jag undrade hur det skulle gå framöver. Jag tycker att den har vissa logiska luckor med inte speciellt logiska beslut men kan man se bortom detta så är det en bra film i sin genre. Det är inte många filmer som i min värld står ut inom genren men den här kan jag rekommendera om ni vill se en film av typ Saw. Trots dess låga budget så tycker jag att ljudet är helt ok, bilden är väl inte direkt den bästa men den fungerar för sitt ändamål. var men det är inget som jag rekommenderar och inget som jag brinner för att se igen.

J

J

J

Pirahna (2010) är en remake på en film från 70-talet. Att det just är en remake märks ganska tydligt då den bär tydliga influenser från originalfilmen (tror jag, har inte sett originalfilmen men skräckfilmer på 70-talet följde ofta ett visst mönster, se exv Jaws). Filmen handlar om en underjordisk jordbävning som skapar en spricka i havsbotten som i sin tur genererar att uråldriga aggressiva pirayor släpps lösa. Detta sker under spring break vilket gör att de har massor av offer att tugga på då just den här sjön är ett utav de mer populära vistelseplatserna under den tiden.

Jag tycker att den här filmen inte är något vidare ur ett rent filmperspektiv men ur ett underhållningsperspektiv så är den helt ok. Visst animeringarna ser inte ut att vara på topp och skådespelarinsatserna är väl lite så där men den fungerar att titta på. Elisabeth Shue gör här en roll som mamma. Det var länge sedan man såg henne då hon var med i var och varannan film som gjordes när man växte upp. Jag tycker att det är lite synd att hon inte gör mer seriösa roller. Det senaste jag sett henne i är nog Leaving Las Vegas vilket är en massa år sedan den gjordes. Om ni skall se den här filmen så förvänta er inte för mycket.

J

J

The Stepfather (2009) är en skräckfilm eller thriller som handlar om David Harris (Dylan Walsh) som systematiskt raggar upp ensamstående kvinnor för att sedan mörda dem och deras familj och dra vidare till nästa offer. Susan Harding har en familj bestående av en nästan vuxen son och en till yngre son. Till en början verkar David vara det perfekta kapet men under ytan döljer sig en psykopat som visar sig mer och mer. Michael (den äldsta sonen) är i början av filmen stationerad till en militärskola men vill gärna komma hem. Under sommarlovet så återvänder han hem till familjen och då har David redan flyttat in. Michael är suspekt till mannen till att börja med men när han försöker berätta det så är det ingen som tror honom.

Det är är en remake precis som så många andra skräckfilmer som har dykt upp på senare tid. Jag vet inte om jag har sett originalet men jag har inget minne av det vilket kan vara en fördel då det är svårt att jämföra filmer som är en remake. Jag tycker att det finns en hel del logiska luckor i den här filmen men trots detta är det inget som stör mig i större utsträckning. Filmen innehåller de vanliga "men-vad-håller-du-på-med, spring!" och om ni kan se förbi detta så är det trots allt en helt ok underhållning. För att vara inom denna kategorin så är den faktiskt godkänd och lite till.

J

J

+

The wolfman (2010). När hans bror försvinner, återvänder Lawrence Talbot (Benicio del Toro) för första gången på många år till sin far (Anthony Hopkins) och sitt barndomshem för att reda upp vad som har hänt. När brodern hittas, är det upptakten till en tid av skräck för byborna, och för Larry innebär det upptäckten av en oerhörd förbannelse.

Jag är bedrövad över att en sådan som Anthony Hopkins lyckas beblanda sig med så mycket otroligt dålig film som han har gjort på senare. Det verkar som om vissa etablerade skådespelare antingen saknar känslan för bra film eller helt enkelt blir erbjuden för få roller. Vad det är i det här fallet kan man ju bara spekulera om men det är i alla fall en återkommande trend hos vissa äldre Hollywoodmän (Bruce Willis, Mel Gibson mfl). I alla fall så förstår ni redan här vad jag tycker om den här filmen. Maken till dynga kan man ju leta efter och sällan hitta också faktiskt för den här filmen är verkligen ett bottennapp. Den spänner över 1,46 min och redan efter 5 minuter så känns resten bara en väntan på att den skall ta slut. Hela idén med en varulvsman skulle kunna vara intressant men när du presenterar det faktiskt resultatet så blir det bara genant och extremt tråkigt. Se den inte.

J